0 Läs mer >>
 
 
Morsan har blivit sjuk igen. Eller inte sjuk, hon är bara alldeles för mycke inne i sitt huvud. Hon blir alltid det när hon går på sina "upptäck ditt inre bla bla"-kurser. Blir så jävla trött på det. Hon vet att det blir så och alla andra vet att det blir så. Så varför fortsätter hon? Nu har det alltså hänt igen så pappa fick åka hem ifrån jobbet för att ta hand om henne. Jag blev så jävla arg, sa åt honom att dumpa henne på S:t Görans, dem har en stor psykavdelning. Om hon inte tänker ta ansvar tycker jag fan inte att vi ska behöva göra det. Jag vet att "Det är så man gör i flocken", tar hand om varandra och bryr sig. Men när folk sätter sig i skiten av samma dumma anledning flera gånger i rad så orkar man inte. Skärp dig för fan. Att hon dessutom inte är sjuk gör mig ännu argare. Varför söker du upp det dåliga måendet? Varför vill du ha det? Det finns hur många människor som helst som faktiskt är sjuka och som skulle göra allt för att slippa må dåligt. Jag låvar och svär, sekunden hon mår bättre ska hon få en sån fet jävla utskällning för att hon är 50 och uppför sig som ett litet barn!
 
Jag tycker hela situationen är jävligt pinsam för henne och jävligt stressande för alla andra inblandade. Min mamma är smart, omtänksam och snäll men när de kommer till dessa kurser blir hon som en helt annan person. Då blir hon verkligen som ett av Jehovas vittnen. Tror man inte på det hon säger ska man få stryk. typ. Hon är så bra i gund och botten men hon har ett så jävla svagt psyke. Det är så svagt att jag ens skäms för att vara släkt med henne. Det låter hemskt men i mina ögon är hon svag. En ynklig person som aldrig skulle klara sig om hon inte hade pappa att klammra sig fast vid.
 
Ja, jag är hemsk och kall. Tyck det. Men oavsett vad jag tycker och tänker om personer jag bryr mig om kommer jag aldrig sluta finnas där för dem och aldrig sluta älska dem. Inte min familja iaf. Jag kommer alltid göra precis allt jag bara kan för att min familj ska må så bra som möjligt, oavsett vad jag tycker om deras livsval, värderingar eller uppförande. Trots mina dömmande tankar och motstridiga känslor finns det ingen jag någonsin har träffat som alltid finns där så mycket som jag.
 
För mig finns det inget viktigare än min familj. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Det har jag fått av mormor. Det finns ingen som satte familjen så högt som hon. Det är jag stolt över.
Jag älskar min familj. Jag blir bara jävligt trött på den ibland...

Enough.

0 Läs mer >>
 
 
Känner mig så jävla hemsk. Fast ändå så himmla grym. Syrran har trassel med sin nacke så hon ska åka till sjukhuset. Jag hatar när folk i min närhet skadar sig eller inte mår bra, blir alltid jättestressad och vill bara vara där och hjälpa till. Se till så allting fungerar och skälla på läkare som inte gör sitt jobb. Är alltid så orolig att inte den skadade personens anhöriga ska göra tillräckligt så då vill jag kunna vara där istället. Jag är en sån jag själv skulle vilja ha med mig på ett sjukhus. Jag önskar att jag hade någon som mig.
 
Samtidigt som jag är så jävla arg och äcklad av mig själv. Varför är det ingen som oroar sig för mig? Varför är det ingen som ser hur illa det är med mig? Syrran är alltid så himmla bra på att överdriva allting och får därför alltid allas uppmärksamhet. Jag löser allting själv och ber nästan aldrig om hjälp. Jag har varit med om så mycket att hela min insida är helt söndertrasad. En läskig blandning av sår och ärrvävnad. Men eftersom jag aldrig gör mycke ljud av mina problem så tror alla att det är bra. Jag hatar det. Varför ser ingen mig? Varför är det ingen som gör en big deal av mig för? Jag hatar att jag alltid tänker såhär såfort någon i min närhet blir sjuk. Och alla tycker så synd om hen. Vafan, jag då? Varför tycker ingen någonsin synd om mig? Jag vill inte vara sån. Jag vill kunna sätta mig själv åt sidan och faktiskt tänka att "Nej, men usch va jobbigt för hen!" och inte bara behöva tycka synd om mig själv.
 
Men tydligen så är såna här tankar och känslor helt normala för emotionellt instabila personer. Har man vuxit upp i en invaliderande miljö är man så utsvulten efter uppmärksamhet att man önskar den i de sjukaste situationer.
 
Jag skulle aldrig skuldbelägga mina föräldrar för det. Eller jo, men aldrig så de hörde. Det kan inte vara så lätt att ha barn. Första barnet brukar alltid bli speciellt och särskilt omtänksamt. Tänker nästan mer på andra än sig själv. Jag tror det är därför många par består av enbart äldsta syskon eller enbart yngre syskon. Man är lika. Jag hade aldrig kunnat vara med någon som betedde sig som syrran men för ett annat småsyskon är hennes beteende helt normalt. Du gör fel med första barnet, så är det bara. Men ibland blir det så ofattbart fel att det inte går att fixa.
 
Jag blir fortfarande ledsen när jag märker att syrran blir tröstad av mamma. Allting gör så hysteriskt ont av att veta att hon blir tröstad. Varför bli aldrig jag tröstad?! Varför blev jag aldrig det som liten?! "Men du gråter ju inte när vi ser." Näe men det kanske kan bero på en uppväxt som ständigt invaliderade mina känslor? Så fort jag blev ledsen så va det bara "Äh, det där är inget att vara ledsen för." Och så fort jag blev arg va det "Men lugna ner dig! Du överdriver!" Jag var väldigt känslig som barn, det var jag. Och nu är jag om möjligt ännu känsligare just därför att ingen har tagit mina känslor på allvar. Jag har aldrig fått lära mig att det är okej att gråta ut när ens leksak går sönder. Men nu visar jag nästan aldrig mina känslor för någon. Av skräcken för att någon ska säga att mina känslor inte är rättfärdigade. För att alla alltid sagt det till mig. För att jag numera själv säger det till mig.
 
Därför blir jag så handfallet tafatt och förvirrad när jag nu, för första gången i mitt liv, har träffat någon som faktiskt validerar mina känslor. Han säger inte att jag överdriver när jag blir arg för minsta sak. Istället ber han om ursäkt. Även om det är något löjligt för honom så accepterar han att det är större för mig. Han säger inte att jag inte borde må dåligt, jag har ju allt. Han vet att det spelar ingen roll om man bor i ett slott eller en hydda, man kan må dåligt ändå. Allting jag säger tar han på allvar och aldrig har han viftat bort det och sagt att jag var löjlig. Jag vet inte hur jag ska hantera något sånt här. Det är så stort och konstigt och svårt, samtidigt som det är allt jag någonsin har önskat mig.

Du håller mig som ing...

0 Läs mer >>
 
 
"Du ska få börja i KBT med infriktning på din sociala fobi. Men vi kommer fortfarande hålla oss inom ramarna för DBT." Så mycke krångliga ord och förkortningar att den som inte har psykvården som vardag hade blivit mörkrädd. Är tydligen tvingad att hålla mig inom DBTn då jag är emotionellt instabil. Går man utanför DBT och bara jobbar med KBT kan ångesten bli så hög att man bara förvärrar situationen. Självskada, självinvalidering och nedstämdhet/ångest ökar om man då inte håller kvar "färdighetsträningen" man får lära sig i DBT. Förstår inte varför allting måste vara så omständigt. Tycker nästan att det blir löjligt. För att påbörja behandlingen måste jag t ex slänga ut alla mina rakblad. för det är det enda man kan skada sig på, eller? Är det inte bättre att jag låter dem va kvar och lär mig acceptera att de finns där utan att man behöver skada sig med dem? Vore det inte bättre om jag fick öva min självdisciplin när vi ändå håller på? För jag vill verkligen det. Jag behöver det. Speciellt när jag ser ner så mycket på folk utan självdisciplin. Jag vägrar bli en av dem.
 
Jag skulle mycke hellre behålla dem för jag är så så säker på att jag hade klarat det. Envis som en åsna är jag och när jag bestämt mig för något, då blir det så. Jag hade varit beredd att slänga ut alla rakblad och börja om. Men nu när de vägrar lita på mig, eller ens ta hänsyn till min syn på det här så känner jag bara att jag vill spara rakbladen ändå. Kanske t.o.m. självskada bara för att göra tvärtemot. Blir verkligen full-i-fan när folk tvingar mig till saker eller inte litar på att jag klarar det så då gör jag ofta motsattsen.
 
Bara för att jag tar bort rakbladen tar jag inte bort risken till självskador. Så fungerar inte livet. Men lite ska hon på borderline enheten få. Hon ska få mina gammla rakblad, de är äckliga. Blodiga och rostiga och aa, mindre kul att ha att göra med. Men de nya, stora och vassa och helt orörda, dem får hon inte. Jag ska spara dem. Som en trygghet. Och för att kunna visa efter behandlingen att "Haha, jag klarade det, fastän ni inte trodde mig!" Jag vet ju att jag kan. Självsvälten kanske jag inte klarar att släppa bara sådär men självskadandet är inga problem. Det var ju så länge sen sist. Men nu när de inte tror att jag klarar det så vill jag mer än någonsin ta upp det igen. Min hjärna och dess tjurskallighet, we're like one big dysfunctional family.
 

Dom säger: Allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår
Det är politisk propaganda från järnridån

Svart Snö.

0 Läs mer >>
 
Du lämnade mig ensam, och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp, var att synas att bli sedd
 
Jag kan inte hantera att inte få vara delaktig i vänners världar. Eller i hans värld. Varför vill ni inte ha med mig? Jag är ju så himmla grym och fin och bra? Men för den sjuka delen i mig är det självklart att jag inte får vara med. Jag hade inte heller velat ha med mig. Jag är tråkig, blyg och uppmärksamhetstörstande. Hemma är det inte längre någon som ser mig heller. Det känns verkligen som att all fokus ligger på syrran. Vad gjorde ni på träningen idag? Hur går det i skolan? Vill du ha hjälp med nått? Vad ska du göra efter gymnasiet? Hur ska vi göra med studentmottagningen? Mår du inte bra? Har det hänt nått? Jag får en fråga om hur jag mår, om jag har tur. Men aldrig någon uppföljning om svaret skulle vara negativt. Jag avskyr att vara nummer 2 även om det är viktigt ibland att någon annan få komma före. Men varje gång, även om jag vet att det är hemskt själviskt, så vill jag bara skrika åt personen att se mig då, förihelvete. Jag finns också här och jag behöver också hjälp. Han kan inte andas och jag drunknar i mitt självhat. Varför hjälper du honom och inte mig? Jag skäms. Det borde jag göra för jag är så äckligt självisk.

I en värld av idioter...

0 Läs mer >>
Jag kan inte bestämma nånting. följer mest bara med i den riktningen psykvården pushar mig. Men helt ärligt vill jag bara gå därifrån och aldrig komma tillbaka. Sluta svara när de ringer och sluta fylla i självskaderegistreringen. För jag vet faktiskt inte om det hjälper. Gruppterapin gjorde det men jag vill inte göra det igen. För allting som har med psykvården att göra är bara en stor trigger. Så fort jag sätter ner foten på Karolinska Sjukhusets område slår tankarna över mig. Tänk om jag skulle komma hit i en ambulans istället? Eller bara promenera själv, rakt in på akuten med upp skuren arm? Skulle de fråga om jag har kontakt med psykvården? Skulle någon ifrån borderlineenheten komma nerspringandes och möta mig på akuten? Inläggning skulle jag nog klara mig undan, för det krävs extrema saker. Men skulle de bara släppa iväg mig efter att ha sytt ihop mig? "Varför gör du såhär?" Det är en tävling. Allting är en tävling. Jag tävlar emot andra men nog egentligen bara mot mig själv. Kan jag inte vara friskast vill jag vara sjukast. Fast det har jag aldrig varit. Men självskadebeteendet blev större under gruppterapin, för då fanns det andra att tävla med. Men det spelade nästan ingen roll för oavsett hur djupt det blev så var det aldrig tillräckligt. Jag blev bara arg och frustrerad. Jag kunde inte ens ta sönder mig själv. Patetiskt.
 
Det är skönt att ha något att hänga upp sitt liv på. Ett jobb. En man. Ett mål. Men jag saknar ofta den extrema tyngden på axlarna som förrut fanns där nästan varje dag. Men blir bekväm. Det är därför många har så svårt att bli friska, man vänjer sig och blir bekväm. Det är som en falsk trygghet. Det är verkligen sjukt i huvet att sakna tyngden och mörkret, självsvälten och självskadandet men jag gör det. Varje dag. Så fort det händer något jobbigt eller jag gör nånting fel så dras alla tankar och impulser bara till flykt och självskada. Fortfarande. Och förmodligen även i resten av mitt liv.
 
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
 
Jag känner mig bara jävligt låst med alla mina ärr. Jag vill åka någonstans, en strand eller nånting. Där ingen tittar eller stirrar på mina ärr som alla gör här. Jag vill tattuera mig. En "tavla" på låret, med skelett i, eller älvor. En ängel kanske? Och sen vill jag ha en polarvarg. Mest för deras extrema psyke och envishet. Jag vill att den ska likna den i Balto. "En hund kan inte göra denna resa ensam... men, kanske, en varg kan?"
 
 

Men jag lever på impu...