I en värld av idioter, står han först i kön.
Min sista gnista hopp, var att synas att bli sedd
Jag kan inte hantera att inte få vara delaktig i vänners världar. Eller i hans värld. Varför vill ni inte ha med mig? Jag är ju så himmla grym och fin och bra? Men för den sjuka delen i mig är det självklart att jag inte får vara med. Jag hade inte heller velat ha med mig. Jag är tråkig, blyg och uppmärksamhetstörstande. Hemma är det inte längre någon som ser mig heller. Det känns verkligen som att all fokus ligger på syrran. Vad gjorde ni på träningen idag? Hur går det i skolan? Vill du ha hjälp med nått? Vad ska du göra efter gymnasiet? Hur ska vi göra med studentmottagningen? Mår du inte bra? Har det hänt nått? Jag får en fråga om hur jag mår, om jag har tur. Men aldrig någon uppföljning om svaret skulle vara negativt. Jag avskyr att vara nummer 2 även om det är viktigt ibland att någon annan få komma före. Men varje gång, även om jag vet att det är hemskt själviskt, så vill jag bara skrika åt personen att se mig då, förihelvete. Jag finns också här och jag behöver också hjälp. Han kan inte andas och jag drunknar i mitt självhat. Varför hjälper du honom och inte mig? Jag skäms. Det borde jag göra för jag är så äckligt självisk.