Tausend Meere - Tusen Hav

 

Morsan har blivit sjuk igen. Eller inte sjuk, hon är bara alldeles för mycke inne i sitt huvud. Hon blir alltid det när hon går på sina "upptäck ditt inre bla bla"-kurser. Blir så jävla trött på det. Hon vet att det blir så och alla andra vet att det blir så. Så varför fortsätter hon? Nu har det alltså hänt igen så pappa fick åka hem ifrån jobbet för att ta hand om henne. Jag blev så jävla arg, sa åt honom att dumpa henne på S:t Görans, dem har en stor psykavdelning. Om hon inte tänker ta ansvar tycker jag fan inte att vi ska behöva göra det. Jag vet att "Det är så man gör i flocken", tar hand om varandra och bryr sig. Men när folk sätter sig i skiten av samma dumma anledning flera gånger i rad så orkar man inte. Skärp dig för fan. Att hon dessutom inte är sjuk gör mig ännu argare. Varför söker du upp det dåliga måendet? Varför vill du ha det? Det finns hur många människor som helst som faktiskt är sjuka och som skulle göra allt för att slippa må dåligt. Jag låvar och svär, sekunden hon mår bättre ska hon få en sån fet jävla utskällning för att hon är 50 och uppför sig som ett litet barn!

 

Jag tycker hela situationen är jävligt pinsam för henne och jävligt stressande för alla andra inblandade. Min mamma är smart, omtänksam och snäll men när de kommer till dessa kurser blir hon som en helt annan person. Då blir hon verkligen som ett av Jehovas vittnen. Tror man inte på det hon säger ska man få stryk. typ. Hon är så bra i gund och botten men hon har ett så jävla svagt psyke. Det är så svagt att jag ens skäms för att vara släkt med henne. Det låter hemskt men i mina ögon är hon svag. En ynklig person som aldrig skulle klara sig om hon inte hade pappa att klammra sig fast vid.

 

Ja, jag är hemsk och kall. Tyck det. Men oavsett vad jag tycker och tänker om personer jag bryr mig om kommer jag aldrig sluta finnas där för dem och aldrig sluta älska dem. Inte min familja iaf. Jag kommer alltid göra precis allt jag bara kan för att min familj ska må så bra som möjligt, oavsett vad jag tycker om deras livsval, värderingar eller uppförande. Trots mina dömmande tankar och motstridiga känslor finns det ingen jag någonsin har träffat som alltid finns där så mycket som jag.

 

För mig finns det inget viktigare än min familj. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Det har jag fått av mormor. Det finns ingen som satte familjen så högt som hon. Det är jag stolt över.
Jag älskar min familj. Jag blir bara jävligt trött på den ibland...