Tausend Meere - Tusen Hav

"Du ska få börja i KBT med infriktning på din sociala fobi. Men vi kommer fortfarande hålla oss inom ramarna för DBT." Så mycke krångliga ord och förkortningar att den som inte har psykvården som vardag hade blivit mörkrädd. Är tydligen tvingad att hålla mig inom DBTn då jag är emotionellt instabil. Går man utanför DBT och bara jobbar med KBT kan ångesten bli så hög att man bara förvärrar situationen. Självskada, självinvalidering och nedstämdhet/ångest ökar om man då inte håller kvar "färdighetsträningen" man får lära sig i DBT. Förstår inte varför allting måste vara så omständigt. Tycker nästan att det blir löjligt. För att påbörja behandlingen måste jag t ex slänga ut alla mina rakblad. för det är det enda man kan skada sig på, eller? Är det inte bättre att jag låter dem va kvar och lär mig acceptera att de finns där utan att man behöver skada sig med dem? Vore det inte bättre om jag fick öva min självdisciplin när vi ändå håller på? För jag vill verkligen det. Jag behöver det. Speciellt när jag ser ner så mycket på folk utan självdisciplin. Jag vägrar bli en av dem.

 

Jag skulle mycke hellre behålla dem för jag är så så säker på att jag hade klarat det. Envis som en åsna är jag och när jag bestämt mig för något, då blir det så. Jag hade varit beredd att slänga ut alla rakblad och börja om. Men nu när de vägrar lita på mig, eller ens ta hänsyn till min syn på det här så känner jag bara att jag vill spara rakbladen ändå. Kanske t.o.m. självskada bara för att göra tvärtemot. Blir verkligen full-i-fan när folk tvingar mig till saker eller inte litar på att jag klarar det så då gör jag ofta motsattsen.

 

Bara för att jag tar bort rakbladen tar jag inte bort risken till självskador. Så fungerar inte livet. Men lite ska hon på borderline enheten få. Hon ska få mina gammla rakblad, de är äckliga. Blodiga och rostiga och aa, mindre kul att ha att göra med. Men de nya, stora och vassa och helt orörda, dem får hon inte. Jag ska spara dem. Som en trygghet. Och för att kunna visa efter behandlingen att "Haha, jag klarade det, fastän ni inte trodde mig!" Jag vet ju att jag kan. Självsvälten kanske jag inte klarar att släppa bara sådär men självskadandet är inga problem. Det var ju så länge sen sist. Men nu när de inte tror att jag klarar det så vill jag mer än någonsin ta upp det igen. Min hjärna och dess tjurskallighet, we're like one big dysfunctional family.