Tausend Meere - Tusen Hav

Jag kan inte bestämma nånting. följer mest bara med i den riktningen psykvården pushar mig. Men helt ärligt vill jag bara gå därifrån och aldrig komma tillbaka. Sluta svara när de ringer och sluta fylla i självskaderegistreringen. För jag vet faktiskt inte om det hjälper. Gruppterapin gjorde det men jag vill inte göra det igen. För allting som har med psykvården att göra är bara en stor trigger. Så fort jag sätter ner foten på Karolinska Sjukhusets område slår tankarna över mig. Tänk om jag skulle komma hit i en ambulans istället? Eller bara promenera själv, rakt in på akuten med upp skuren arm? Skulle de fråga om jag har kontakt med psykvården? Skulle någon ifrån borderlineenheten komma nerspringandes och möta mig på akuten? Inläggning skulle jag nog klara mig undan, för det krävs extrema saker. Men skulle de bara släppa iväg mig efter att ha sytt ihop mig? "Varför gör du såhär?" Det är en tävling. Allting är en tävling. Jag tävlar emot andra men nog egentligen bara mot mig själv. Kan jag inte vara friskast vill jag vara sjukast. Fast det har jag aldrig varit. Men självskadebeteendet blev större under gruppterapin, för då fanns det andra att tävla med. Men det spelade nästan ingen roll för oavsett hur djupt det blev så var det aldrig tillräckligt. Jag blev bara arg och frustrerad. Jag kunde inte ens ta sönder mig själv. Patetiskt.

 

Det är skönt att ha något att hänga upp sitt liv på. Ett jobb. En man. Ett mål. Men jag saknar ofta den extrema tyngden på axlarna som förrut fanns där nästan varje dag. Men blir bekväm. Det är därför många har så svårt att bli friska, man vänjer sig och blir bekväm. Det är som en falsk trygghet. Det är verkligen sjukt i huvet att sakna tyngden och mörkret, självsvälten och självskadandet men jag gör det. Varje dag. Så fort det händer något jobbigt eller jag gör nånting fel så dras alla tankar och impulser bara till flykt och självskada. Fortfarande. Och förmodligen även i resten av mitt liv.

 

 

Jag känner mig bara jävligt låst med alla mina ärr. Jag vill åka någonstans, en strand eller nånting. Där ingen tittar eller stirrar på mina ärr som alla gör här. Jag vill tattuera mig. En "tavla" på låret, med skelett i, eller älvor. En ängel kanske? Och sen vill jag ha en polarvarg. Mest för deras extrema psyke och envishet. Jag vill att den ska likna den i Balto. "En hund kan inte göra denna resa ensam... men, kanske, en varg kan?"