0 Läs mer >>
 
Någonting påminde mig den morgonen. Var det ulriksdals station kanske? ont gjorde det iaf. Jag blev så arg. och ledsen. Hur fan kunde han va så äcklig?! På dagen skällde han som en bandhund, det spelade ingen roll vad jag sa för han ville ändå inte lyssna. Förstår inte hur jag ens orkade försöka. På kvällen skulle vi alla gå ut på krogen. Men i 2 grupper. Sommar gick vi till först och drack äcklig viktväktarna-mojito. Sen ringde P och tyckte vi skulle komma till Ace. Alla älskar Ace. Även han som skäller som en bandhund. Och där står han och berättar för alla hur han tänker göra slut med mig dagen efter. Alla vet det förrutom jag. Tror han. För jag har ju underbaraste Linnea som alltid finns där. Han berättade även om han nog visste att det gjorde mer ont än hjälpte. Men då va jag iaf inte ledsen längre, då blev jag bara arg. Respektlösa jävla äckel. Jag minns inte jätte mycket av kvällen och tur är väl det. Men ångest genom taket och ett ständigt självskadande under hela kvällen me alla de föremål man bara kan komma åt på en klubb. Jag minns vägen hem, P spydde i en gränd och pissade på sin egen sko. Jag somnade på bussen och sen satt vi på trottoarskanten utanför mitt hus till det ljusnade. Fyfan vad pinsam jag är, här sitter jag och gråter på pendeln kl 8 på morgonen. Men ibland gör det bara sådär okontrollerbart ont. Jag förstår inte vad jag höll på med. Varför orkade jag ens försöka. Jag önskar att jag hade kastat in handuken efter första dagen. Bett äcklet dra åt helvete. Men nu är vi "kompisar" och jag kan umgås utan att hata honom. faktiskt så tycker jag om honom, han är snäll och han säger att han bryr sig. Men det tror jag så mycket jag vill på. Jag har hört det där förrut, jävla äckel. Du kom till min dörr med sugmärken på halsen och sa att du brydde dig om mig. Du sa att du legat me henne men att du berättade för mig för att du brydde dig om mig. Om det är så du bryr dig om folk så kan du dra åt helvete. Jag hoppas du får cancer, nageltrång och aids och jag hoppas någon random hora någon dag behandlar dig som du behandlat mig. Jag hoppas det gör jävligt ont och jag hoppas att du tänker på mig då. Men vi är kompisar och jag känner inte längre hat när jag träffar honom, bara när jag är ensam. Men varje gång han rör mig drar jag mig undan. Jag vet vart dina händer har varit.

Jag vet vart dina hän...

0 Läs mer >>
 
 
Ett enda litet papper. En informationslapp till några stöttnings och informationsmöten för närstående till någon person som är emotionellt instabil. Inte föräldrar, utan pojk- och flickvänner. Jag började gråta när hon plockade fram den lappen och berättade att det fanns något sådant. Men jag kan fortfarande inte bestämma om det var av lättnad eller rädsla. Tacktacktack, för att det finns något sådant. Saker som jag inte alltid kan förklara blir förklarade och hjälpen att inte förstöra förhållandet finns. Men tänk om han inte vill gå? Tänk om han inte vill gå!? "Tycker han inte att det är viktigt"? hade min första tanke varit. Jag kan ju inte tvinga honom, hur mycke jag än vill. Det känns som att det hade varit lättare att övertala honom om jag också fått vara med men det får jag inte.

Emotionally Unstable.

0 Läs mer >>
"But now you know there was a man named Jack Dawson. And that he saved me, in every way that a person can be saved."
 
Titanic. Jag gråter varenda gång jag ens tänker på den scenen. Jag har alltid älskat den filmen och hela historien bakom. När jag var liten och läste stora faktaböcker om fartyget blev jag alltid så uppslukad av alltihop. Det fanns så många detaljer som filmskaparna valt att inte ha med. Att Titanic krockade när de var påväg ut ur hamnen på Irland valdes t ex att glömmas bort. Men de valde däremot att vara noga med att Titanic hade alla sina propellrar, även i filmen. Och dockhuvudet som forskarna hittat i vraket fick även det en scen i filmen.
 
 
Men mest av allt slukades jag av den kärlekshistoria som hela filmen grundar sig på. En starkare och mer berörande kärlek än jag någonsin sett i någon annan film. Finns det verkligen sån kärlek? Jag har trott att jag varit kär förrut, att jag hade älskat men ändå så kändes det aldrig som Jack och Rose. "You jump, I jump, remember?" Sån kärlek finns bara på film. Idag är jag så arg på de människor som sa att sån kärlek bara finns på film. Eller jag är nog inte så arg egentligen, jag är nog mest ledsen för deras skull. För att de aldrig har fått uppleva sån kärlek och är fast i något medelmåttigt. Men den finns. 

The Ship of Dreams.

0 Läs mer >>
 
Argh, är så jävla arg och trött! Tyckte att nu, nu var en bra till att säga till Z att jag är himmla irriterad på henne och på att hon aldrig håller sina löften och alltid avbokar 20 min innan vi ska träffas och aa. Jag har haft så sjukt mycket överseende med henne och hennes beteende den senaste tiden för jag vet hur mycket skit hon gått igenom och jag har funnits där hela tiden och verkligen försökt få henne att förstå att jag finns där och prata om hur hon mår och aa. Jag har funnits där 24 fucking 7. Jag berättar att jag är så ledsen och sårad och trött på att hon gör som hon gör men samtidigt att jag förstår varför och dessutom ber jag om ursäkt om hon tyckte att jag sa det på ett osmidigt sätt och vet ni vad jag får tillbaka? Ännu mera skit! Hur mycket falska anklagelser som helst på att "Amen du ska inte prata om löften, blah blah du håller aldrig vad du låvar" och sen så bah "Du sa så jävla taskiga saker till mig, man skämtar inte om sånt, blah blah. Men jag sa inget för jag vet att du redan mår så dåligt." Asså jag blev så jävla arg. för det första bryter jag nästan aldrig löften för jag säger inte att jag ska göra saker jag vet inte kommer hända. och när jag väl gör det så vet jag själv med mig det och ber om ursäkt och försöker gottgöra det nästa gång man träffas. För det andra - Bitch, please! Hur jävla lame och mesig tror du jag är? Tror du ärligt talat att jag skulle må dåligt om någon sa till mig att "Näe, det där va inte okej, jag blev ledsen" Jaha? men så säger jag väll förlåt så är det inte mer med det... Du kan inte komma dragandes med något sånt flera månader efter att det har hänt, hallå? Jag hatar när folk gör så här! När jag berättar om mina känslor och så får man massa skit tillbaka som i grund och botten är menade att säga "Du har ingen rätt att känna som du gör" Då blir jag jävligt förbannad för det är inte okej! Hur svårt ska det vara att bara straight up säga förlåt?!

Förlåt är det svårast...

0 Läs mer >>
 
Ätstörning. Det klingar så negativt i mina öron efter alla år med viktkontroller varenda månad sedan lågstadiet ända upp det att jag började gymnasiet. Det sa att jag hade en ätstörning, att jag var underviktig och att jag skulle dö om "jag fortsatte såhär". Jag tyckte inte om skolmaten och åt därför bara mackor/fil/ingenting till lunch. Att jag åt frukost, mellanmål och middag hemma var det ingen som brydde sig om. Jag har ingen ätstörning och har aldrig haft. Aldrig har jag varit kroppsfixerad på det viset. Det var bara alla andra som var fixerade vid min kropp?!
Än idag tycker jag det är så extremt obehagligt om någon ens kommenterar min kropp, bra eller dåligt spelar ingen roll, för det dras ändå bara tillbaka till den tiden då allas ögon var på mig och alla tvingade mig att äta. Jag är mätt. Nej du kan inte vara mätt, lite till. Alltid lite till.
 
Därför blir jag alltid fly förbannad när vården blandar ihop min självsvält med en ätstörning. Jag gör det inte för att bli smal, det är en bestraffningsmetod. Ett självskadebeteende, inte en diet. Varenda gång går jag i taket och alla ställer sig frågan "varför?" och så får man berätta allting. Då förstår de flesta varför man blir så arg. Det var en så ohygglig kränkning av ett litet barn. Jag grät på ett föräldrarsamtalet med skolläkaren när hon sa "Du är sjuk, du kommer att dö om du fortsätter såhär." Mamma sa att jag grät för att jag var rädd men jag var bara arg. Ingen lyssnade! Alla bara antog. Jag var 9 år då och för att jag inte tyckte om skolmaten så skulle jag utsättas för 8 år av vägning och bedömning varje månad. Jag skulle gång på gång behöva träffa skolkurratorn och prata om mina icke existerande problem. Jag tvingades i mer mat efter att jag var mätt. Jag hade konstant ögon på mig som bedömde om jag ätit "tillräckligt" och jag fick inte äta lunch med Emme hur som helst för lärarna var övertygade om att vi "paktade i våran ätstörning".
 
Och sen finns det ju dem andra. Dem där hemskt äckliga som önskar att de hade en ätstörning. Hur kan man önska något sånt?!
Jag blir så jävla arg på människor som romantiserar ätstörningar, även om jag aldrig haft en så vet jag att med ett självskadebeteende så stort som mitt så skulle det inte ta lång tid innan jag trillade ner om jag började tänka i de banorna. Därför är jag livrädd för vågen och för att läsa på kaloriinnehållet. Jag gör det bara inte. Ätstörningar är hemska och väldigt svåra att bli frisk ifrån. Du blir alrdig nöjd. Det säger Emme iaf. Du kan gå ner hur mycket som helst och du är fortfarande fetare och äckligare än någonsin. Därför blir jag ännu argare på de människorna som är så jävla korkade att de går åt de hållet ändå. En kompis till mig, A, är överdrivet besatt av vågen "Jag vill gå ner, bara lite, så jag blir smal" Men vafan? Du äter hälsosamt, du rör på dig som fan, din kropp mår bra! Olika människor har olika kroppsform. "Men jag vill ju vara lika smal som dig" Varför har du det som mål för? Vi har olika kroppsbyggnader, det kommer aldrig hända. "Vad väger du?" Det är den mest ointressanta frågan i världshistorien! Det spelar ingen roll vad jag väger så länge jag mår bra! Vill man verkligen bara bränna så är det kondition som gäller men inte ens där ska man ställa sig på vågen. Hon tränar och undrar varför hon går upp i vikt när hon bara kör styrka? Idiot. Jag säger åt henne att ge fan i vågen. Strunta i siffrorna för vad fan spelar dem för roll? INGEN! Grejen med vågen är att du aldrig blir nöjd. Du kommer aldrig aldrig aldrig bli nöjd. Det kommer alltid vara "men bara liiite till". Men får hon en ätstörning får hon skylla sig själv och framförallt klara sig själv. Jag vägrar hjälpa en till person med ätstörning, det är blande det värsta jag har gjort. Det är så hysteriskt hjärtekrossande och inte det minsta logiskt. Ingenting du kan säga kan ändra något. Spec om hon trillar dit efter att jag sagt åt henne och varnat om att det är faktiskt så här det kan gå...

Ätstörning.

0 Läs mer >>
 
Min syster är väldigt bra på det. Att exkludera. Jag tror inte att hon gör det med mening, men hon gör det ändå så tydligt. Det är en egenskap som gör mig så ledsen. För jag själv, jag är som en överdrivet vallande fårhund och blir oerhört stressad när någon är utanför. Och värst av allt, ledsen och nästan förlamad i mitt beteende när jag själv lämnas utanför. Allt blir svart då och jag förmår inte ta mig ur det. 
 
Det här är inget nytt problem för mig. Det har alltid varit så här. Jag har alltid blivit ledsen och ibland till och med förtvivlad när jag har känt mig exkluderad. Vilket jag ofta gör eftersom jag inte är så bra på att hänga på redan existerande grupper. Jag vill inte tränga mig på eller störa och inbillar mig lätt att jag är oönskad.
Skrivet av trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se
 
Ha.ha.haha.ha.haa. Någon som har samma känslor och en lika äcklig syster som jag.

Att Exkludera.

0 Läs mer >>
 
Läste om någon tjej som ville ta en överdos men som inte kunde därför att 1, hon hade inget att överdosera med och 2, hon hade inte tid. Öh? Hon hade mycket i skolan och någon fyllde år och jag vet inte vad det va? Hunden fyllde också år tror jag? Tyckte bara det lät så knasigt. Ska man vänta tills man har tid att hamna på sjukan? Och varför bara överdosera för sakens skull, fattar om man ska ta livet av sig men varför bara göra det litegrann? Allt som händer är att du spyr och pajjar levern, jätte mysigt. Folk verkar tro att det är så himmla romantiskt på något sätt... Att man somnar in och sen vaknar man upp på sjukan med massor av människor som bryr sig om dig och låvar att finnas där för dig och ber om ursäkt för att de inte sett något tidigare och aa. Fast nej. Det är ju inte ens i närheten. Min kompis gjorde det och hennes föräldrar blev så arga att de inte ens kom till sjukhuset. Och då var det ändå ett självmordsförsök. Den enda som va på sjukhuset med henne var hennes pojkvän och han var också så himmla arg så han bara skällde på henne hela tiden.
 
Men det kanske är samma sak som folk som skär sig och åker till akuten, de vill nog bara bli sedda. Har du någonsin skurit dig så att det fick sys? Ja och nej. Knappt tycker jag medans andra tycker att jag borde ha sytt de allra minsta. Jag åker ju aldrig till sjukan, förr eller senare läker det ändå. Jag har ändå hört att självskadepatienter behandlas som smuts. Ska jag åka till sjukan så ska det va för riktigt stora saker, inte såna små pinsamma som mina. För att helt ärligt så skäms jag över hur små mina ärr och sår är. Det är så jäkla pinsamt och jag skulle aldrig klara den skammen som kommer av att bli nekad stygn. Så ska jag ens fundera över sjukan så ska det va brutala saker där det inte är någon tvekan.

Stitch things up.