The Ship of Dreams.
"But now you know there was a man named Jack Dawson. And that he saved me, in every way that a person can be saved."
Titanic. Jag gråter varenda gång jag ens tänker på den scenen. Jag har alltid älskat den filmen och hela historien bakom. När jag var liten och läste stora faktaböcker om fartyget blev jag alltid så uppslukad av alltihop. Det fanns så många detaljer som filmskaparna valt att inte ha med. Att Titanic krockade när de var påväg ut ur hamnen på Irland valdes t ex att glömmas bort. Men de valde däremot att vara noga med att Titanic hade alla sina propellrar, även i filmen. Och dockhuvudet som forskarna hittat i vraket fick även det en scen i filmen.
Men mest av allt slukades jag av den kärlekshistoria som hela filmen grundar sig på. En starkare och mer berörande kärlek än jag någonsin sett i någon annan film. Finns det verkligen sån kärlek? Jag har trott att jag varit kär förrut, att jag hade älskat men ändå så kändes det aldrig som Jack och Rose. "You jump, I jump, remember?" Sån kärlek finns bara på film. Idag är jag så arg på de människor som sa att sån kärlek bara finns på film. Eller jag är nog inte så arg egentligen, jag är nog mest ledsen för deras skull. För att de aldrig har fått uppleva sån kärlek och är fast i något medelmåttigt. Men den finns.