Tausend Meere - Tusen Hav

Ätstörning. Det klingar så negativt i mina öron efter alla år med viktkontroller varenda månad sedan lågstadiet ända upp det att jag började gymnasiet. Det sa att jag hade en ätstörning, att jag var underviktig och att jag skulle dö om "jag fortsatte såhär". Jag tyckte inte om skolmaten och åt därför bara mackor/fil/ingenting till lunch. Att jag åt frukost, mellanmål och middag hemma var det ingen som brydde sig om. Jag har ingen ätstörning och har aldrig haft. Aldrig har jag varit kroppsfixerad på det viset. Det var bara alla andra som var fixerade vid min kropp?!

Än idag tycker jag det är så extremt obehagligt om någon ens kommenterar min kropp, bra eller dåligt spelar ingen roll, för det dras ändå bara tillbaka till den tiden då allas ögon var på mig och alla tvingade mig att äta. Jag är mätt. Nej du kan inte vara mätt, lite till. Alltid lite till.

 

Därför blir jag alltid fly förbannad när vården blandar ihop min självsvält med en ätstörning. Jag gör det inte för att bli smal, det är en bestraffningsmetod. Ett självskadebeteende, inte en diet. Varenda gång går jag i taket och alla ställer sig frågan "varför?" och så får man berätta allting. Då förstår de flesta varför man blir så arg. Det var en så ohygglig kränkning av ett litet barn. Jag grät på ett föräldrarsamtalet med skolläkaren när hon sa "Du är sjuk, du kommer att dö om du fortsätter såhär." Mamma sa att jag grät för att jag var rädd men jag var bara arg. Ingen lyssnade! Alla bara antog. Jag var 9 år då och för att jag inte tyckte om skolmaten så skulle jag utsättas för 8 år av vägning och bedömning varje månad. Jag skulle gång på gång behöva träffa skolkurratorn och prata om mina icke existerande problem. Jag tvingades i mer mat efter att jag var mätt. Jag hade konstant ögon på mig som bedömde om jag ätit "tillräckligt" och jag fick inte äta lunch med Emme hur som helst för lärarna var övertygade om att vi "paktade i våran ätstörning".

 

Jag blir så jävla arg på människor som romantiserar ätstörningar, även om jag aldrig haft en så vet jag att med ett självskadebeteende så stort som mitt så skulle det inte ta lång tid innan jag trillade ner om jag började tänka i de banorna. Därför är jag livrädd för vågen och för att läsa på kaloriinnehållet. Jag gör det bara inte. Ätstörningar är hemska och väldigt svåra att bli frisk ifrån. Du blir alrdig nöjd. Det säger Emme iaf. Du kan gå ner hur mycket som helst och du är fortfarande fetare och äckligare än någonsin. Därför blir jag ännu argare på de människorna som är så jävla korkade att de går åt de hållet ändå. En kompis till mig, A, är överdrivet besatt av vågen "Jag vill gå ner, bara lite, så jag blir smal" Men vafan? Du äter hälsosamt, du rör på dig som fan, din kropp mår bra! Olika människor har olika kroppsform. "Men jag vill ju vara lika smal som dig" Varför har du det som mål för? Vi har olika kroppsbyggnader, det kommer aldrig hända. "Vad väger du?" Det är den mest ointressanta frågan i världshistorien! Det spelar ingen roll vad jag väger så länge jag mår bra! Vill man verkligen bara bränna så är det kondition som gäller men inte ens där ska man ställa sig på vågen. Hon tränar och undrar varför hon går upp i vikt när hon bara kör styrka? Idiot. Jag säger åt henne att ge fan i vågen. Strunta i siffrorna för vad fan spelar dem för roll? INGEN! Grejen med vågen är att du aldrig blir nöjd. Du kommer aldrig aldrig aldrig bli nöjd. Det kommer alltid vara "men bara liiite till". Men får hon en ätstörning får hon skylla sig själv och framförallt klara sig själv. Jag vägrar hjälpa en till person med ätstörning, det är blande det värsta jag har gjort. Det är så hysteriskt hjärtekrossande och inte det minsta logiskt. Ingenting du kan säga kan ändra något. Spec om hon trillar dit efter att jag sagt åt henne och varnat om att det är faktiskt så här det kan gå...