Emotionally Unstable.
Ett enda litet papper. En informationslapp till några stöttnings och informationsmöten för närstående till någon person som är emotionellt instabil. Inte föräldrar, utan pojk- och flickvänner. Jag började gråta när hon plockade fram den lappen och berättade att det fanns något sådant. Men jag kan fortfarande inte bestämma om det var av lättnad eller rädsla. Tacktacktack, för att det finns något sådant. Saker som jag inte alltid kan förklara blir förklarade och hjälpen att inte förstöra förhållandet finns. Men tänk om han inte vill gå? Tänk om han inte vill gå!? "Tycker han inte att det är viktigt"? hade min första tanke varit. Jag kan ju inte tvinga honom, hur mycke jag än vill. Det känns som att det hade varit lättare att övertala honom om jag också fått vara med men det får jag inte.