0 Läs mer >>
 
 
Dear person I hate, I hope you choke on all the dicks you suck. I hope your mom hates you and your father's ashamed of you. I hope karma punch you in the face and I hope life gets miserable for you. I don't want you to die, 'cuz if you die you can't suffer. So I hope you stay alive.
Dear person I like, you are a rare species, almost extinct. You are very special to me and I hope you stick around. I need you.
Dear ex boyfriend,
I miss you. Not in the I-love-you-way, just miss hanging out with you. You're so insecure and that really frustrates me. You act like somebody else around people but when we were alone you were always so sweet and smart. I get rally annoyed just thinking about you and jet I want to do nothing but tell that you're perfect just the way you are. Please stop being so ashamed.
Dear ex girlfriend, I hope your new boyfriend dies. Srsly. He is no good for you and you deserve much better. He controls you and every move you make. But you're too in love to see that and that makes me really sad.
Dear ex bestfriend,
I miss you I miss you I miss you. I have nothing else to say.
Dear bestfriend, I'm not sure that I should call you that anymore. You've let me down so many times and you never return my texts or keep your promises. You are stupid and selfish and can't take that I'm mad at you without making yourself the victim blaming me instead. Grow up. You can be really sweet and caring but not often enough I'm afraid.
Dear *anyone*,
Please stop making mental illness a joke and start taking it serious. Alot of people suffer from it and you not taking it serious just makes their everyday life much more difficult. So think before you speak and please don't stare at peoples scars.
Dear Santa,
Why did you give my sister 5 gifts while I only got 1 the only time you were visiting us? You suck.
Dear mom,
Stop being so overdramatic and stop feeling so sorry for yourself. And stop wanting to be my best friend, you're not, you're my mom. I love you but you need to learn boundaries.
Dear dad,
You are my hero. Srsly. Nothing is ever a big deal and every problem can be solved and I truely admire that attitude. And yet, I hate you. I hate you for not listening, for making everything a joke, for ignoring my issues and just tells me to "get over yourself". I hate how you can sit at the dining table, telling your kids that their mom are more important to him than they are. I will never understand how someone can do that and act like it's no big deal. "I still love you too" but it doesn't matter. I know he does it's just that I think the thought of putting your own children second is fucking disgusting and wrong.
Dear future me,
I hope you've gotten better.
Dear past me,
Never let anyone tell you that you're overreacting och that there's nothing to be sad about. 'Cus there is, ok? Obviously it is since you are feeling bad about it. These people who tells you this are the people who will make you sick in the future. Because of their words and judgement, you got sick. So don't ever let them tell you how to feel because they are wrong.
Dear person I’m jealous of,
I'm really happy for you, you've worked very hard for what you've got. I wish I could do all the things you can do and I wish I could have all the things you have. I'm not able to do that yet and that pains me so bad. But you deserve everything you've got.
Dear person I had a crush on,
I don't know what to say. You're a douche. That's about it.
Dear girlfriend,
you don't exist.
Dear boyfriend,
I love you. I have so much to say but I'm not sure how to put it in writing. I love the way you make me feel when I'm with you. I feel like a million bucks. I don't know how to put it but I don't feel like such a failure when you look at me. I feel like I can do anything if I only got you by my side and that freaks me out. What if you leave? wtf am I gonna do then? You make the rest of the world disappear, along with my problems and anxiety. I have never felt so safe with anyone, ever. "When I look at you, I'm home." I wish to be with you forever.

Dear,

0 Läs mer >>
 
Vet inte varför, känner mig som ett jävla freak. Jag vet inte riktigt varför, mest för att alla andra är så jävla ytliga. Eller för att folk aldrig pratar om problem eller sjukdomar. Farbror pratade om att man kanske skulle införa bokning och avbokning av sina vårdtider via internett. "Men man är orolig att det inte ska funka. Mest innom psykiatrin med alla psykfall. De vill inte gå dit men de måste." Psykfall. Nu är vi här igen - freak. Jag hatar att komma in på borderline enheten och alla känner igen mig. Alla hälsar och nickar. Jag är här varje vecka och varenda en av gångerna jag kliver av bussen och med snabba steg promenerar förbi huvudentrén, barnakuten, förlossningskliniken och radiumhemmet, upp mot psykiatrin så blir ångesten större. Större och större för varje gång. Ångest för att jag är annorlunda. Jag ser ju hur alla andra går vidare i livet. Flyttar hemmifrån, byter jobb, förlovar sig. Jag står här och trampar på samma ställe. Jag vet att jag har kommit långt med tanke på min "sjukdom" men ingen normal människa tar hänsyn till det. De ser inte och de förstår inte, de tycker att det "bara är att bita ihop." Det är inte bara att bita ihop och att jag tillbringar en gång varje vecka på ett sjukhus är väl mer än täcken på att det inte funkar så? Jag är så trött och arg och ledsen på sånna kommentarer. Om det verkligen var så lätt tror ni inte folk hade gjort det?
 
Ibland önskar jag verkligen att jag blev inlagd. Det måste vara ohyggligt tråkigt men jag skulle verkligen vilja ha den uppmärksamheten man får där inne. Folk som frågar hur man mår, som ser till att man äter och som plåstrar om ens självskador. Jag vet att det inte ser ut så på alla avdelningar för oftast är det bara personalbrist överallt och folk springer runt som yra hönns. Men då skulle iaf de utomstående förstå att det faktiskt var något fel. Jag är alldeles för frisk för inläggning nu. Faktiskt så är jag nästan för frisk för psykiatrin. Jag har fortfarande problem med självskada och själsvält, ibland önskar jag bara att få somna och aldrig mer vakna och jag kan fortfarande inte låta mig själv få vara ledsen utan att bli arg. men jag mår bättre. mycke bättre. Jag kommer aldrig förlåta vux's behandling av mig. De slängde praktiskt taket ut mig. "Du är inte tillräckligt sjuk." "Du har inga diagnoser, alltså får du inte gå kvar här." "Vill du ha stöd får du gå hos en privatpsykolog." En privatpsykolog ligger på ungefär 800kr/h! Det är hutlösa priser. Jag läser gammla blogginlägg, från en annan blogg jag hade då ifrån den tiden och jag kan verkligen inte förstå hur de inte fattade hur dåligt jag mådde. Varje inlägg börjar nästan med "Det här är ingen bra dag, jag mår inte bra..." Jag grät varje dag. Jag var konstant trött. Jag självskadade varje vecka och svalt mig själv nästan varje lunch. Jag ville så gärna bara sova hela dagarna. Jag sov 8 timmar varje natt och somnade ändå flera timmar på eftermiddagen. Att vux i sollentuna slängde ut mig var fel. Linnea tyckte jag skulle göra en anmälan till IVO men jag gjorde aldrig det. Det enda riktigt bra de gjorde där var att anmäla mig till ERGT hos borderline enheten. Ett ställe som var specialister på emotionellt instabila personer. Jag fick komma dit, jag fick träffa andra människor som inte bara förstod mig, utan som också fnissade igenkännande när man berättat att man blivit så arg och ledsen att man kastat häftapparaten i väggen för att den inte funkar. Grät seriöst av lättnad när jag träffade Per och Marie. De var så fina och snälla och ville verkligen hjälpa oss.

Freak.

0 Läs mer >>
 
 
Allting är bara för mycket just nu. Vet inte vad som är fel eller vad jag behöver för att det inte ska kännas som att allting bara är överväldigande hela tiden. Jag är trött, ledsen och lättretlig. Jag skickar elaka sms som jag ångrar. fast ändå inte. Jag känner mig så ensam bara. Ensammast i världen. Och när någon inte ger mig den uppskattning och omtanke jag behöver så får dem en känga i ansiktet. Det är lättast så istället för att be om mer. Det finns ingen logik i det jag gör. Jag blir arg på folk som inte ger mig tillräckligt med kärlek, folk som omöjligt kan veta att det är just det jag behöver därför att jag aldrig har sagt något. Jag blir bara arg. Eller nej, jag blir jävligt ledsen men det är lättare att bli arg. Jag önskar mig en person som inte blir arg tillbaka "bara för att jag blir arg" det är seriöst den dummaste försvarsmekanismen i världshistorien. Ingenting blir löst och många har jävligt svårt att skilja sak ifrån person när de blir arga och häver då ur sig massa elakheter. Jag vill ha någon som frågar varför jag är arg, eller vad som hände, eller bara ber om ursäkt. Som kan va såpass trygg i sig själv att hen inte behöver bli arg bara för att jag blir det.

People are cunts.

0 Läs mer >>
 
Hatar sånna här äckliga bilder. Blir bara riktigt jävla arg. Så löjliga och uppmärksamhetssökande.
 
Jag vet inte riktigt vad det är som känns. Känner mig helt rastlös, det är något som gnager och vill göra saker men som samtidigt äter upp all ork. Kan jag inte få ta sönder huden, bara lite lite? Vet att svaret är nej och jag blir så arg för att andra blandar sig i vad jag gör med min kropp. Vill jag skada mig borde jag få göra det utan att andra tvingar på mig konsekvenser. "Men det blir så fula ärr." Och? Kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det här är hur jag väljer att hantera allt det röriga som finns innuti, allt det som ingen accepterar att det kommer ut. Inte ens minsta lilla. Är ni så rädda att kaoset ska fly ur min kropp och sätta sig i någon/något annat att jag inte ens får lätta på trycket med ett litet rakblad? Finns det så hemska saker inne i mig att det faktiskt inte borde komma ut? "Det här talar vi inte mer om." Är det många som säger. Varför inte? Ingenting borde vara så tabu-belagt att man inte ens kan prata om det. "Hur ska vi förklara dina ärr för våra barn?" Att folk kan vara sjuka på insidan och ibland så blir det utslag på utsidan? Jag vet inte men tycker det är så löjligt med all suggarcoating som "Hon har slagits med en tiger!" På riktigt? Är det bättre? Blir så arg på alla idiotiska vuxna också "Vad har hänt med din arm?" Altså vadfan? Kan förstå att barn frågar men vuxna? Det är så himmla vanligt, hur kan du ens ställa en sån fråga? Finns det helt ärligt inte på din världskarta att folk faktiskt mår så dåligt att de skadar sig själva? Du vill ju inte höra svaret och än mindre prata om det. Det är så tabu-belagt att det inte finns. Jag är inte galen, jag har det bara lite rörigt. Vill alltid svara "Inte för att vara oförskämd, men vad fan tror du har hänt med min arm?" Jag undrar alltid om de faktiskt skulle "gissa" på att man har skurit sig eller om de bara skulle leka dumma och säga "Öh, slagits med en... katt?"
 
Alla verkar bli så förvånade över min likgiltighet till självskada, även de innom vården. Det är ingen stor sak, jag ångrar inte att jag någonsin började skada mig, jag tycker inte ärren är fula och för mig spelar det faktiskt ingen roll om de syns eller inte. Jag känner inget behov av att dölja dem men jag gör det ändå i många situationer för att undvika frågor. Jag skäms inte och jag ångrar det inte. Jag har varit sjuk och i den stunden var självskadan exakt vad jag behövde för att överleva. Varför ska jag ångra något som jag för stunden verkligen behövde? Man mår inte sämre för att man skadar sig och inte bättre för att man inte skadar sig. Inte enligt mig iaf. Självskadan har haldrig varit en stor sak, det har varit ett utlopp för mig, precis som andra målar eller skriver, det är ingen stor sak och ska heller inte behöva vara det. För blir det en stor sak blir det mycket uppmärksamhet runt det och vet ni vad som hände rmed saker som får uppmärksamhet? De romantiseras. Det ska det absolut inte göras omkring självskada! Det är inte vackert, romantiskt eller "djupt" på något sätt. Det är en jävla o-glammig röra. Och de som romantiserar självskada är helt jävla dumma i huvet.

Självskada.