Freak.
Vet inte varför, känner mig som ett jävla freak. Jag vet inte riktigt varför, mest för att alla andra är så jävla ytliga. Eller för att folk aldrig pratar om problem eller sjukdomar. Farbror pratade om att man kanske skulle införa bokning och avbokning av sina vårdtider via internett. "Men man är orolig att det inte ska funka. Mest innom psykiatrin med alla psykfall. De vill inte gå dit men de måste." Psykfall. Nu är vi här igen - freak. Jag hatar att komma in på borderline enheten och alla känner igen mig. Alla hälsar och nickar. Jag är här varje vecka och varenda en av gångerna jag kliver av bussen och med snabba steg promenerar förbi huvudentrén, barnakuten, förlossningskliniken och radiumhemmet, upp mot psykiatrin så blir ångesten större. Större och större för varje gång. Ångest för att jag är annorlunda. Jag ser ju hur alla andra går vidare i livet. Flyttar hemmifrån, byter jobb, förlovar sig. Jag står här och trampar på samma ställe. Jag vet att jag har kommit långt med tanke på min "sjukdom" men ingen normal människa tar hänsyn till det. De ser inte och de förstår inte, de tycker att det "bara är att bita ihop." Det är inte bara att bita ihop och att jag tillbringar en gång varje vecka på ett sjukhus är väl mer än täcken på att det inte funkar så? Jag är så trött och arg och ledsen på sånna kommentarer. Om det verkligen var så lätt tror ni inte folk hade gjort det?
Ibland önskar jag verkligen att jag blev inlagd. Det måste vara ohyggligt tråkigt men jag skulle verkligen vilja ha den uppmärksamheten man får där inne. Folk som frågar hur man mår, som ser till att man äter och som plåstrar om ens självskador. Jag vet att det inte ser ut så på alla avdelningar för oftast är det bara personalbrist överallt och folk springer runt som yra hönns. Men då skulle iaf de utomstående förstå att det faktiskt var något fel. Jag är alldeles för frisk för inläggning nu. Faktiskt så är jag nästan för frisk för psykiatrin. Jag har fortfarande problem med självskada och själsvält, ibland önskar jag bara att få somna och aldrig mer vakna och jag kan fortfarande inte låta mig själv få vara ledsen utan att bli arg. men jag mår bättre. mycke bättre. Jag kommer aldrig förlåta vux's behandling av mig. De slängde praktiskt taket ut mig. "Du är inte tillräckligt sjuk." "Du har inga diagnoser, alltså får du inte gå kvar här." "Vill du ha stöd får du gå hos en privatpsykolog." En privatpsykolog ligger på ungefär 800kr/h! Det är hutlösa priser. Jag läser gammla blogginlägg, från en annan blogg jag hade då ifrån den tiden och jag kan verkligen inte förstå hur de inte fattade hur dåligt jag mådde. Varje inlägg börjar nästan med "Det här är ingen bra dag, jag mår inte bra..." Jag grät varje dag. Jag var konstant trött. Jag självskadade varje vecka och svalt mig själv nästan varje lunch. Jag ville så gärna bara sova hela dagarna. Jag sov 8 timmar varje natt och somnade ändå flera timmar på eftermiddagen. Att vux i sollentuna slängde ut mig var fel. Linnea tyckte jag skulle göra en anmälan till IVO men jag gjorde aldrig det. Det enda riktigt bra de gjorde där var att anmäla mig till ERGT hos borderline enheten. Ett ställe som var specialister på emotionellt instabila personer. Jag fick komma dit, jag fick träffa andra människor som inte bara förstod mig, utan som också fnissade igenkännande när man berättat att man blivit så arg och ledsen att man kastat häftapparaten i väggen för att den inte funkar. Grät seriöst av lättnad när jag träffade Per och Marie. De var så fina och snälla och ville verkligen hjälpa oss.