Tausend Meere - Tusen Hav

 

Jag vet inte riktigt vad det är som känns. Känner mig helt rastlös, det är något som gnager och vill göra saker men som samtidigt äter upp all ork. Kan jag inte få ta sönder huden, bara lite lite? Vet att svaret är nej och jag blir så arg för att andra blandar sig i vad jag gör med min kropp. Vill jag skada mig borde jag få göra det utan att andra tvingar på mig konsekvenser. "Men det blir så fula ärr." Och? Kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det här är hur jag väljer att hantera allt det röriga som finns innuti, allt det som ingen accepterar att det kommer ut. Inte ens minsta lilla. Är ni så rädda att kaoset ska fly ur min kropp och sätta sig i någon/något annat att jag inte ens får lätta på trycket med ett litet rakblad? Finns det så hemska saker inne i mig att det faktiskt inte borde komma ut? "Det här talar vi inte mer om." Är det många som säger. Varför inte? Ingenting borde vara så tabu-belagt att man inte ens kan prata om det. "Hur ska vi förklara dina ärr för våra barn?" Att folk kan vara sjuka på insidan och ibland så blir det utslag på utsidan? Jag vet inte men tycker det är så löjligt med all suggarcoating som "Hon har slagits med en tiger!" På riktigt? Är det bättre? Blir så arg på alla idiotiska vuxna också "Vad har hänt med din arm?" Altså vadfan? Kan förstå att barn frågar men vuxna? Det är så himmla vanligt, hur kan du ens ställa en sån fråga? Finns det helt ärligt inte på din världskarta att folk faktiskt mår så dåligt att de skadar sig själva? Du vill ju inte höra svaret och än mindre prata om det. Det är så tabu-belagt att det inte finns. Jag är inte galen, jag har det bara lite rörigt. Vill alltid svara "Inte för att vara oförskämd, men vad fan tror du har hänt med min arm?" Jag undrar alltid om de faktiskt skulle "gissa" på att man har skurit sig eller om de bara skulle leka dumma och säga "Öh, slagits med en... katt?"

 

Alla verkar bli så förvånade över min likgiltighet till självskada, även de innom vården. Det är ingen stor sak, jag ångrar inte att jag någonsin började skada mig, jag tycker inte ärren är fula och för mig spelar det faktiskt ingen roll om de syns eller inte. Jag känner inget behov av att dölja dem men jag gör det ändå i många situationer för att undvika frågor. Jag skäms inte och jag ångrar det inte. Jag har varit sjuk och i den stunden var självskadan exakt vad jag behövde för att överleva. Varför ska jag ångra något som jag för stunden verkligen behövde? Man mår inte sämre för att man skadar sig och inte bättre för att man inte skadar sig. Inte enligt mig iaf. Självskadan har haldrig varit en stor sak, det har varit ett utlopp för mig, precis som andra målar eller skriver, det är ingen stor sak och ska heller inte behöva vara det. För blir det en stor sak blir det mycket uppmärksamhet runt det och vet ni vad som hände rmed saker som får uppmärksamhet? De romantiseras. Det ska det absolut inte göras omkring självskada! Det är inte vackert, romantiskt eller "djupt" på något sätt. Det är en jävla o-glammig röra. Och de som romantiserar självskada är helt jävla dumma i huvet.