En stenstrand.
Insidan av min bröstkorg är inte längre en fallucka ner i avgrunden. Det är en en stenig strand. Satan vad ont det gör att gå men det funkar. Bara några enstaka hål här och var. Kommer det alltid att göra ont? Måste jag bara acceptera att livet inte är för mig och ständigt jobba runt allt som gör ont? Så många gånger om dagen växlar jag mellan att vilja skära upp armarna, ta alla tabletter, bli full och dö. Till att vilja resa, gå på festival, gifta mig och ha det där underbara jobbet som jag fortfarande inte vet vad det är. Kommer jag alltid vilja dö, varje dag, i resten av mitt liv? Kommer jag vid varje tillfälle av skam vilja gömma mig och skära upp armarna för att "hur jävla dum får man vara?!" Varje dag, i resten av mitt liv? Det känns så otroligt barnsligt och omoget men det är allt jag vet. Hur jag ska hantera mina flodvågsliknande skamkänslor eller min extrema ilska utan självskadan vet jag inte men jag har gjort det i några månader nu utan att ha en aning om hur. Inte en jävla aning. Förrutom att jag är envis och tjurskallig som en åsna. Men när jag inte orkar vara tjurskallig, när allting bara går åt helvete och jag vill ge upp, vad fan gör jag då? Jag vet inte. JAG VET INTE! Så nu får allt elände bara hålla sig borta tills jag kommit på hur jag ska lösa det här...