Tausend Meere - Tusen Hav

Blir arg och irriterad. säg förfan inte åt mig att ta det lugnt. 1 minut senare svämmar ögonen över och jag vill ropa förlåt. förlåt förlåt förlåt. Sluta inte bry dig och lämna mig inte ensam. Snälla sluta inte försöka. Alla glömmer ju bort hur snäll och omtänksam jag är i vanliga fall och vill inte ta i mig med tång när jag mår dåligt. Du är elak och dryg och det är inte mitt problem att du mår dåligt. Jag hatar er när ni säger så. Jag gör ju allt för er. Precis allt. Jag försöker så gott jag kan men jag kan inte alltid hjälpa det. Men jag är aldrig aldrig elak. Jag säger inga taskiga saker, inga personangrepp, ingenting. Jag blir bara arg och ryter ifrån. Jag hatar er för ni aldrig är där för mig. Ni säger att ni stöttar mig och alltid kommer finnas där men när jag behöver er som mest så backar ni. När jag är arg behöver jag att någon ser över det. Låtsas som att det inte är där (om det inte är personligt) och behandlar mig som en människa och inte något som katten släpat in. En sån där underbart hemsk människa som kryper in under skinnet som får en att börja skratta när man bara vill gråta för han säger så väldigt konstiga saker. Någon som pappa. "Jag träffar folk som är arga varje dag och blir skälld på så jag tar det inte personligt" Så bra. Han ser liksom runt det. Vet att det inte handlar om honom utan om mig. Hatar mamma som tar det jättepersonligt men hatar syrran ännu mer som totalt ignorerar mig och mitt mående. Bara tittar på mig, säger att jag är drygfitta och fortsätter sen med sitt liv.

 

Jag önskar jag kunde få komma därifrån nu. få bo med mitt hjärta och ringa pappa vid behov.

Jag inbillar mig att det kommer bli lättare. Samtidigt som jag kommer gå som på glas för att inte förstöra det.

Aldrig har jag varit så rädd för att förstöra en relation förrut.