Förutom en.
Brukar ju alltid tröttna på folk. Alltid alltid. Kan vara me dem i några timmar och sen bah "happ, tack för den här veckan" och sen är jag trött på dem i flera dagar efterråt. Ibland veckor. Tröttnar på alla. Spelar ingen roll om man är nykär eller bästa kompisar, ingen orkar jag med i längden. Tröttnar. Har alltid gjort och trodde alltid jag skulle göra. Har tröttnat på alla i hela mitt liv förutom en. Han som kan vara i samma rum men som jag ändå saknar. Jag vill alltid komma närmare och ändå blir jag så fruktansvärt frustrerad för man kan inte komma närmare än vad jag redan får komma. Men jag vill ju närmare. Allra närmast men vad finns det som är närmare än att ha någon i sig? Ingenting så vitt jag vet och det gör mig helt galen. Känner själv hur knäppt det måste låta men jag kan inte hjälpa det. Tror han smörjer in sig i heroin eller nått så man ska bli beroende... luriga jävel.