Social Anxiety.
"Diagnos: Social Fobi" Så stod det i min journal när jag fick läsa över axeln på min kontakt hos borderline enheten. Att se det svart på vitt gjorde det mera verkligt. Jag kan inte bestämma om diagnosen i sig är en förlust eller lättnad. Men nu vet jag ju vad som är fel. Tyvärr så är det en väldigt lätt sak att skylla på också. Men få utav mina vänner tror att det är en korrekt diagnos men jag tror att den är väldigt bra. Jag är inget extremfall och eftersom jag fick diagnosen så pass sent i livet så är det många saker jag tvingat mig själv att göra ändå. Jag har tvingat mig själv att göra saker hela livet för jag bara trott att jag var blyg. Alla sa "nej då, det är ingen fara, du är bara blyg! Övar man på något så slutar det tillslut att vara jobbigt." men det är fortfarande väldigt mycke som skriker nej i mig. Det tog 3 dagar innan jag gick till jobbet på nya kontoret för att jag var tvungen att veta exakt på detaljen hur låset och larmet funkade innan jag klarade av att gå dit. Alla utvecklingssamtal jag någonsin haft har de alltid sagt "Du är så tyst, du måste prata mer! Jag kan inte sätta betyg på dig annars." Jag fick mycke lägre betyg än jag borde haft i många ämnen just för att jag inte vågade prata inför hela klassen. Jag va alltid "sjuk" när vi skulle ha redovisningar och räckte aldrig upp handen. Jag kunde svaren jag vågade bara inte säga dem så alla hörde, för tänk om det skulle vara fel? Jag inbillade mig att alla skulle skratta åt mig då.
Jag skolkade ifrån mina engelskalektioner i gymnasiet för vår lärare alltid tyckte vi skulle ha gruppdiskussioner eller tala inför klassen. Men hon fångade mig någon gång i skolan och tvingade mig att berätta varför jag inte va på hennes lektioner. Och jag tror att hon förstod att det fanns något mer än bara blyghet där. Hon lovad iaf att dra ner på diskussionerna och att hon bara skulle fråga mig om jag räckte upp handen. Och hon höll det! Jag va på alla lektioner för jag behövde inte längre oroa mig för att tvingas prata inför klassen. Jag räckte t.o.m upp handen några gånger när jag kände mig säker på svaret och varje gång fick jag ordet då. Jag inbillade mig säkert men jag tyckte alltid att hon såg så stolt ut då.
"Det är så jobbigt med dig för du bryr dig alltid så mycke om va folk tycker." Öh ja? innom vissa områden iaf. Jag stuntar fullständigt i om någon tycket att jag ser konstig ut eller om de skulle hata mig för något jag gjort, det finns verkligen ingenting jag kunde bry mig om mindre. Men när det kommer till mig som person, min insida, så spelar det jättestor roll. Men bara när det är med folk jag inte känner. Jag vet inte varför men så är det. Jag är livrädd för att folk som inte känner mig ska dömma mig innan de vet vem jag är. För att jag någon vart på dåligt humör så de tycker jag är dryg. Att de sett mina ärr och tror att jag bara gnäller och inte är tacksam för allt jag har. Att de skulle tycka jag va konstig eller löjlig för att jag inte alltid gillar sånt som alla andra gör. Jag försöker bara va så "normal och osynlig" jag kan när jag är ute. Eller tyst iaf. Om jag inte säger något alls kan jag heller inte säga något fel. Men den största anledningen är nog: Om jag inte gör något fel så kommer ingen prata eller tjaffsa med mig. Ingen kommer lägga märke till mig och jag kommer få vara ifred. Det hade min sociala fobi tyckt om.