0 Läs mer >>
 
 
Får sms ifrån henne. Hon som jag förrut, och tyvärr fortfarande, kallar min bästa vän. Blir äcklad varje gång hennes namn kommer upp på skärmen för hon är så självisk och respektlös. Men mest blir jag nog äcklad av mig själv som fortfarande har kvar en så giftig människa i mitt liv. Seriöst, sluta vara så självdestruktiv. Hon kallar mig "min bästa vän" men om det är såhär hon behandlar sin bästa vän vill jag knappt att min värsta fiende ska vara hennes "vanliga vän"... eller jo det vill jag. De förtjänar det.
Hon säger hela tiden hur mycket hon älskar mig, att hon inte vet vad hon skulle göra utan mig. Att jag är den enda som förstår henne. Men you know what? Actions speak louder than words and you actions is telling med that you don't really like me that much at all. You don't give a shit about me. You just want someone to talk to so that you won't feel so alone. Hon tar en så för givet att det blir äckligt. Hon är snäll och omtänksam oxå men inte ens i närheten av vad som skulle behövas för att väga upp för alla hennes svek och brutna löften. Vet inte vad jag ska göra. Blir heeelt galen. Tror alltid alldeles för högt om folk jag känner. Borde lära mig när det är dags att klippa.

If she flinches.

0 Läs mer >>
 

Before I die.

0 Läs mer >>
 

In the end...

0 Läs mer >>
 
Insidan av min bröstkorg är inte längre en fallucka ner i avgrunden. Det är en en stenig strand. Satan vad ont det gör att gå men det funkar. Bara några enstaka hål här och var. Kommer det alltid att göra ont? Måste jag bara acceptera att livet inte är för mig och ständigt jobba runt allt som gör ont? Så många gånger om dagen växlar jag mellan att vilja skära upp armarna, ta alla tabletter, bli full och dö. Till att vilja resa, gå på festival, gifta mig och ha det där underbara jobbet som jag fortfarande inte vet vad det är. Kommer jag alltid vilja dö, varje dag, i resten av mitt liv? Kommer jag vid varje tillfälle av skam vilja gömma mig och skära upp armarna för att "hur jävla dum får man vara?!" Varje dag, i resten av mitt liv? Det känns så otroligt barnsligt och omoget men det är allt jag vet. Hur jag ska hantera mina flodvågsliknande skamkänslor eller min extrema ilska utan självskadan vet jag inte men jag har gjort det i några månader nu utan att ha en aning om hur. Inte en jävla aning. Förrutom att jag är envis och tjurskallig som en åsna. Men när jag inte orkar vara tjurskallig, när allting bara går åt helvete och jag vill ge upp, vad fan gör jag då? Jag vet inte. JAG VET INTE! Så nu får allt elände bara hålla sig borta tills jag kommit på hur jag ska lösa det här...

En stenstrand.

0 Läs mer >>
 
Jag vill ut och resa. Och jag vill det mer och mer för varje dag. Jag vill se alla nya platser, springa runt i värme och lära mig om olika kulturer. Äta all den konstiga maten och lyssna på musik som jag aldrig hört talas om. Jag vill åka med alla mina favoritmänniskor men framförallt min kärlek. Jag vill åka runt hela världen och ta ikapp alla de år jag varit låst av min sjukdom. Jag vill ha revanch för alla de mårka hålen jag trillat ner i och alla de utflykter jag inte kunnat följa med på. Jag vill åka långt och jag vill åka kort. Jag vill åka till Norrköping och Göteborg. Jag vill åka till Visby, ja gud vad jag vill åka till Visby. Jag vill åka till Caribien, San Fransisco, New York och LA. Jag vill åka till Turkiet, Paris, Borneo, Berlin och Egypten. Madagaskar, Brasilien, Tanzania och Mexiko. S:t Petersburg, Moskva, Japan, Bali och Thailand. Australien är den läskigast och största drömmen. Men jag ska dit. Jag har varit rädd för allting så himmla länge, nu är det dags att sluta vara rädd.
 
Jag vill tatuera mig. Något så sinnessjukt mycket vill jag tatuera mig och jag tror jag kommer göra det också. Jag måste det. Jag har så många önskemål och idéer men jag kommer nog göra den första på Salong Betong i Högdalen, det är jag nästan 100 på efter att ha sett alla deras portfolio. Jag vill ha, kanske inte ett avslut för det kommer det nog aldrig bli på min sjukdom, men en motivation att orka köra ändå. Jag vill ha den där polarvargen. Till att börja med. "En hund kan inte göra denna resa ensam. Men kanske... En varg kan?"

Du har polarvargens ö...

0 Läs mer >>
 
 
Dear person I hate, I hope you choke on all the dicks you suck. I hope your mom hates you and your father's ashamed of you. I hope karma punch you in the face and I hope life gets miserable for you. I don't want you to die, 'cuz if you die you can't suffer. So I hope you stay alive.
Dear person I like, you are a rare species, almost extinct. You are very special to me and I hope you stick around. I need you.
Dear ex boyfriend, I miss you. Not in the I-love-you-way, just miss hanging out with you. You're so insecure and that really frustrates me. You act like somebody else around people but when we were alone you were always so sweet and smart. I get rally annoyed just thinking about you and jet I want to do nothing but tell that you're perfect just the way you are. Please stop being so ashamed.
Dear ex girlfriend, I hope your new boyfriend dies. Srsly. He is no good for you and you deserve much better. He controls you and every move you make. But you're too in love to see that and that makes me really sad.
Dear ex bestfriend, I miss you I miss you I miss you. I have nothing else to say.
Dear bestfriend, I'm not sure that I should call you that anymore. You've let me down so many times and you never return my texts or keep your promises. You are stupid and selfish and can't take that I'm mad at you without making yourself the victim blaming me instead. Grow up. You can be really sweet and caring but not often enough I'm afraid.
Dear *anyone*, Please stop making mental illness a joke and start taking it serious. Alot of people suffer from it and you not taking it serious just makes their everyday life much more difficult. So think before you speak and please don't stare at peoples scars.
Dear Santa, Why did you give my sister 5 gifts while I only got 1 the only time you were visiting us? You suck.
Dear mom, Stop being so overdramatic and stop feeling so sorry for yourself. And stop wanting to be my best friend, you're not, you're my mom. I love you but you need to learn boundaries.
Dear dad, You are my hero. Srsly. Nothing is ever a big deal and every problem can be solved and I truely admire that attitude. And yet, I hate you. I hate you for not listening, for making everything a joke, for ignoring my issues and just tells me to "get over yourself". I hate how you can sit at the dining table, telling your kids that their mom are more important to him than they are. I will never understand how someone can do that and act like it's no big deal. "I still love you too" but it doesn't matter. I know he does it's just that I think the thought of putting your own children second is fucking disgusting and wrong.
Dear future me, I hope you've gotten better.
Dear past me, Never let anyone tell you that you're overreacting och that there's nothing to be sad about. 'Cus there is, ok? Obviously it is since you are feeling bad about it. These people who tells you this are the people who will make you sick in the future. Because of their words and judgement, you got sick. So don't ever let them tell you how to feel because they are wrong.
Dear person I’m jealous of, I'm really happy for you, you've worked very hard for what you've got. I wish I could do all the things you can do and I wish I could have all the things you have. I'm not able to do that yet and that pains me so bad. But you deserve everything you've got.
Dear person I had a crush on, I don't know what to say. You're a douche. That's about it.
Dear girlfriend, you don't exist.
Dear boyfriend, I love you. I have so much to say but I'm not sure how to put it in writing. I love the way you make me feel when I'm with you. I feel like a million bucks. I don't know how to put it but I don't feel like such a failure when you look at me. I feel like I can do anything if I only got you by my side and that freaks me out. What if you leave? wtf am I gonna do then? You make the rest of the world disappear, along with my problems and anxiety. I have never felt so safe with anyone, ever. "When I look at you, I'm home." I wish to be with you forever.

Dear,

0 Läs mer >>
 
Vet inte varför, känner mig som ett jävla freak. Jag vet inte riktigt varför, mest för att alla andra är så jävla ytliga. Eller för att folk aldrig pratar om problem eller sjukdomar. Farbror pratade om att man kanske skulle införa bokning och avbokning av sina vårdtider via internett. "Men man är orolig att det inte ska funka. Mest innom psykiatrin med alla psykfall. De vill inte gå dit men de måste." Psykfall. Nu är vi här igen - freak. Jag hatar att komma in på borderline enheten och alla känner igen mig. Alla hälsar och nickar. Jag är här varje vecka och varenda en av gångerna jag kliver av bussen och med snabba steg promenerar förbi huvudentrén, barnakuten, förlossningskliniken och radiumhemmet, upp mot psykiatrin så blir ångesten större. Större och större för varje gång. Ångest för att jag är annorlunda. Jag ser ju hur alla andra går vidare i livet. Flyttar hemmifrån, byter jobb, förlovar sig. Jag står här och trampar på samma ställe. Jag vet att jag har kommit långt med tanke på min "sjukdom" men ingen normal människa tar hänsyn till det. De ser inte och de förstår inte, de tycker att det "bara är att bita ihop." Det är inte bara att bita ihop och att jag tillbringar en gång varje vecka på ett sjukhus är väl mer än täcken på att det inte funkar så? Jag är så trött och arg och ledsen på sånna kommentarer. Om det verkligen var så lätt tror ni inte folk hade gjort det?
 
Ibland önskar jag verkligen att jag blev inlagd. Det måste vara ohyggligt tråkigt men jag skulle verkligen vilja ha den uppmärksamheten man får där inne. Folk som frågar hur man mår, som ser till att man äter och som plåstrar om ens självskador. Jag vet att det inte ser ut så på alla avdelningar för oftast är det bara personalbrist överallt och folk springer runt som yra hönns. Men då skulle iaf de utomstående förstå att det faktiskt var något fel. Jag är alldeles för frisk för inläggning nu. Faktiskt så är jag nästan för frisk för psykiatrin. Jag har fortfarande problem med självskada och själsvält, ibland önskar jag bara att få somna och aldrig mer vakna och jag kan fortfarande inte låta mig själv få vara ledsen utan att bli arg. men jag mår bättre. mycke bättre. Jag kommer aldrig förlåta vux's behandling av mig. De slängde praktiskt taket ut mig. "Du är inte tillräckligt sjuk." "Du har inga diagnoser, alltså får du inte gå kvar här." "Vill du ha stöd får du gå hos en privatpsykolog." En privatpsykolog ligger på ungefär 800kr/h! Det är hutlösa priser. Jag läser gammla blogginlägg, från en annan blogg jag hade då ifrån den tiden och jag kan verkligen inte förstå hur de inte fattade hur dåligt jag mådde. Varje inlägg börjar nästan med "Det här är ingen bra dag, jag mår inte bra..." Jag grät varje dag. Jag var konstant trött. Jag självskadade varje vecka och svalt mig själv nästan varje lunch. Jag ville så gärna bara sova hela dagarna. Jag sov 8 timmar varje natt och somnade ändå flera timmar på eftermiddagen. Att vux i sollentuna slängde ut mig var fel. Linnea tyckte jag skulle göra en anmälan till IVO men jag gjorde aldrig det. Det enda riktigt bra de gjorde där var att anmäla mig till ERGT hos borderline enheten. Ett ställe som var specialister på emotionellt instabila personer. Jag fick komma dit, jag fick träffa andra människor som inte bara förstod mig, utan som också fnissade igenkännande när man berättat att man blivit så arg och ledsen att man kastat häftapparaten i väggen för att den inte funkar. Grät seriöst av lättnad när jag träffade Per och Marie. De var så fina och snälla och ville verkligen hjälpa oss.

Freak.

0 Läs mer >>
 
 
Allting är bara för mycket just nu. Vet inte vad som är fel eller vad jag behöver för att det inte ska kännas som att allting bara är överväldigande hela tiden. Jag är trött, ledsen och lättretlig. Jag skickar elaka sms som jag ångrar. fast ändå inte. Jag känner mig så ensam bara. Ensammast i världen. Och när någon inte ger mig den uppskattning och omtanke jag behöver så får dem en känga i ansiktet. Det är lättast så istället för att be om mer. Det finns ingen logik i det jag gör. Jag blir arg på folk som inte ger mig tillräckligt med kärlek, folk som omöjligt kan veta att det är just det jag behöver därför att jag aldrig har sagt något. Jag blir bara arg. Eller nej, jag blir jävligt ledsen men det är lättare att bli arg. Jag önskar mig en person som inte blir arg tillbaka "bara för att jag blir arg" det är seriöst den dummaste försvarsmekanismen i världshistorien. Ingenting blir löst och många har jävligt svårt att skilja sak ifrån person när de blir arga och häver då ur sig massa elakheter. Jag vill ha någon som frågar varför jag är arg, eller vad som hände, eller bara ber om ursäkt. Som kan va såpass trygg i sig själv att hen inte behöver bli arg bara för att jag blir det.

People are cunts.

0 Läs mer >>
 
Hatar sånna här äckliga bilder. Blir bara riktigt jävla arg. Så löjliga och uppmärksamhetssökande.
 
Jag vet inte riktigt vad det är som känns. Känner mig helt rastlös, det är något som gnager och vill göra saker men som samtidigt äter upp all ork. Kan jag inte få ta sönder huden, bara lite lite? Vet att svaret är nej och jag blir så arg för att andra blandar sig i vad jag gör med min kropp. Vill jag skada mig borde jag få göra det utan att andra tvingar på mig konsekvenser. "Men det blir så fula ärr." Och? Kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det här är hur jag väljer att hantera allt det röriga som finns innuti, allt det som ingen accepterar att det kommer ut. Inte ens minsta lilla. Är ni så rädda att kaoset ska fly ur min kropp och sätta sig i någon/något annat att jag inte ens får lätta på trycket med ett litet rakblad? Finns det så hemska saker inne i mig att det faktiskt inte borde komma ut? "Det här talar vi inte mer om." Är det många som säger. Varför inte? Ingenting borde vara så tabu-belagt att man inte ens kan prata om det. "Hur ska vi förklara dina ärr för våra barn?" Att folk kan vara sjuka på insidan och ibland så blir det utslag på utsidan? Jag vet inte men tycker det är så löjligt med all suggarcoating som "Hon har slagits med en tiger!" På riktigt? Är det bättre? Blir så arg på alla idiotiska vuxna också "Vad har hänt med din arm?" Altså vadfan? Kan förstå att barn frågar men vuxna? Det är så himmla vanligt, hur kan du ens ställa en sån fråga? Finns det helt ärligt inte på din världskarta att folk faktiskt mår så dåligt att de skadar sig själva? Du vill ju inte höra svaret och än mindre prata om det. Det är så tabu-belagt att det inte finns. Jag är inte galen, jag har det bara lite rörigt. Vill alltid svara "Inte för att vara oförskämd, men vad fan tror du har hänt med min arm?" Jag undrar alltid om de faktiskt skulle "gissa" på att man har skurit sig eller om de bara skulle leka dumma och säga "Öh, slagits med en... katt?"
 
Alla verkar bli så förvånade över min likgiltighet till självskada, även de innom vården. Det är ingen stor sak, jag ångrar inte att jag någonsin började skada mig, jag tycker inte ärren är fula och för mig spelar det faktiskt ingen roll om de syns eller inte. Jag känner inget behov av att dölja dem men jag gör det ändå i många situationer för att undvika frågor. Jag skäms inte och jag ångrar det inte. Jag har varit sjuk och i den stunden var självskadan exakt vad jag behövde för att överleva. Varför ska jag ångra något som jag för stunden verkligen behövde? Man mår inte sämre för att man skadar sig och inte bättre för att man inte skadar sig. Inte enligt mig iaf. Självskadan har haldrig varit en stor sak, det har varit ett utlopp för mig, precis som andra målar eller skriver, det är ingen stor sak och ska heller inte behöva vara det. För blir det en stor sak blir det mycket uppmärksamhet runt det och vet ni vad som hände rmed saker som får uppmärksamhet? De romantiseras. Det ska det absolut inte göras omkring självskada! Det är inte vackert, romantiskt eller "djupt" på något sätt. Det är en jävla o-glammig röra. Och de som romantiserar självskada är helt jävla dumma i huvet.

Självskada.

0 Läs mer >>
 
 
Morsan har blivit sjuk igen. Eller inte sjuk, hon är bara alldeles för mycke inne i sitt huvud. Hon blir alltid det när hon går på sina "upptäck ditt inre bla bla"-kurser. Blir så jävla trött på det. Hon vet att det blir så och alla andra vet att det blir så. Så varför fortsätter hon? Nu har det alltså hänt igen så pappa fick åka hem ifrån jobbet för att ta hand om henne. Jag blev så jävla arg, sa åt honom att dumpa henne på S:t Görans, dem har en stor psykavdelning. Om hon inte tänker ta ansvar tycker jag fan inte att vi ska behöva göra det. Jag vet att "Det är så man gör i flocken", tar hand om varandra och bryr sig. Men när folk sätter sig i skiten av samma dumma anledning flera gånger i rad så orkar man inte. Skärp dig för fan. Att hon dessutom inte är sjuk gör mig ännu argare. Varför söker du upp det dåliga måendet? Varför vill du ha det? Det finns hur många människor som helst som faktiskt är sjuka och som skulle göra allt för att slippa må dåligt. Jag låvar och svär, sekunden hon mår bättre ska hon få en sån fet jävla utskällning för att hon är 50 och uppför sig som ett litet barn!
 
Jag tycker hela situationen är jävligt pinsam för henne och jävligt stressande för alla andra inblandade. Min mamma är smart, omtänksam och snäll men när de kommer till dessa kurser blir hon som en helt annan person. Då blir hon verkligen som ett av Jehovas vittnen. Tror man inte på det hon säger ska man få stryk. typ. Hon är så bra i gund och botten men hon har ett så jävla svagt psyke. Det är så svagt att jag ens skäms för att vara släkt med henne. Det låter hemskt men i mina ögon är hon svag. En ynklig person som aldrig skulle klara sig om hon inte hade pappa att klammra sig fast vid.
 
Ja, jag är hemsk och kall. Tyck det. Men oavsett vad jag tycker och tänker om personer jag bryr mig om kommer jag aldrig sluta finnas där för dem och aldrig sluta älska dem. Inte min familja iaf. Jag kommer alltid göra precis allt jag bara kan för att min familj ska må så bra som möjligt, oavsett vad jag tycker om deras livsval, värderingar eller uppförande. Trots mina dömmande tankar och motstridiga känslor finns det ingen jag någonsin har träffat som alltid finns där så mycket som jag.
 
För mig finns det inget viktigare än min familj. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Det har jag fått av mormor. Det finns ingen som satte familjen så högt som hon. Det är jag stolt över.
Jag älskar min familj. Jag blir bara jävligt trött på den ibland...

Enough.

0 Läs mer >>
 
 
Känner mig så jävla hemsk. Fast ändå så himmla grym. Syrran har trassel med sin nacke så hon ska åka till sjukhuset. Jag hatar när folk i min närhet skadar sig eller inte mår bra, blir alltid jättestressad och vill bara vara där och hjälpa till. Se till så allting fungerar och skälla på läkare som inte gör sitt jobb. Är alltid så orolig att inte den skadade personens anhöriga ska göra tillräckligt så då vill jag kunna vara där istället. Jag är en sån jag själv skulle vilja ha med mig på ett sjukhus. Jag önskar att jag hade någon som mig.
 
Samtidigt som jag är så jävla arg och äcklad av mig själv. Varför är det ingen som oroar sig för mig? Varför är det ingen som ser hur illa det är med mig? Syrran är alltid så himmla bra på att överdriva allting och får därför alltid allas uppmärksamhet. Jag löser allting själv och ber nästan aldrig om hjälp. Jag har varit med om så mycket att hela min insida är helt söndertrasad. En läskig blandning av sår och ärrvävnad. Men eftersom jag aldrig gör mycke ljud av mina problem så tror alla att det är bra. Jag hatar det. Varför ser ingen mig? Varför är det ingen som gör en big deal av mig för? Jag hatar att jag alltid tänker såhär såfort någon i min närhet blir sjuk. Och alla tycker så synd om hen. Vafan, jag då? Varför tycker ingen någonsin synd om mig? Jag vill inte vara sån. Jag vill kunna sätta mig själv åt sidan och faktiskt tänka att "Nej, men usch va jobbigt för hen!" och inte bara behöva tycka synd om mig själv.
 
Men tydligen så är såna här tankar och känslor helt normala för emotionellt instabila personer. Har man vuxit upp i en invaliderande miljö är man så utsvulten efter uppmärksamhet att man önskar den i de sjukaste situationer.
 
Jag skulle aldrig skuldbelägga mina föräldrar för det. Eller jo, men aldrig så de hörde. Det kan inte vara så lätt att ha barn. Första barnet brukar alltid bli speciellt och särskilt omtänksamt. Tänker nästan mer på andra än sig själv. Jag tror det är därför många par består av enbart äldsta syskon eller enbart yngre syskon. Man är lika. Jag hade aldrig kunnat vara med någon som betedde sig som syrran men för ett annat småsyskon är hennes beteende helt normalt. Du gör fel med första barnet, så är det bara. Men ibland blir det så ofattbart fel att det inte går att fixa.
 
Jag blir fortfarande ledsen när jag märker att syrran blir tröstad av mamma. Allting gör så hysteriskt ont av att veta att hon blir tröstad. Varför bli aldrig jag tröstad?! Varför blev jag aldrig det som liten?! "Men du gråter ju inte när vi ser." Näe men det kanske kan bero på en uppväxt som ständigt invaliderade mina känslor? Så fort jag blev ledsen så va det bara "Äh, det där är inget att vara ledsen för." Och så fort jag blev arg va det "Men lugna ner dig! Du överdriver!" Jag var väldigt känslig som barn, det var jag. Och nu är jag om möjligt ännu känsligare just därför att ingen har tagit mina känslor på allvar. Jag har aldrig fått lära mig att det är okej att gråta ut när ens leksak går sönder. Men nu visar jag nästan aldrig mina känslor för någon. Av skräcken för att någon ska säga att mina känslor inte är rättfärdigade. För att alla alltid sagt det till mig. För att jag numera själv säger det till mig.
 
Därför blir jag så handfallet tafatt och förvirrad när jag nu, för första gången i mitt liv, har träffat någon som faktiskt validerar mina känslor. Han säger inte att jag överdriver när jag blir arg för minsta sak. Istället ber han om ursäkt. Även om det är något löjligt för honom så accepterar han att det är större för mig. Han säger inte att jag inte borde må dåligt, jag har ju allt. Han vet att det spelar ingen roll om man bor i ett slott eller en hydda, man kan må dåligt ändå. Allting jag säger tar han på allvar och aldrig har han viftat bort det och sagt att jag var löjlig. Jag vet inte hur jag ska hantera något sånt här. Det är så stort och konstigt och svårt, samtidigt som det är allt jag någonsin har önskat mig.

Du håller mig som ing...

0 Läs mer >>
 
 
"Du ska få börja i KBT med infriktning på din sociala fobi. Men vi kommer fortfarande hålla oss inom ramarna för DBT." Så mycke krångliga ord och förkortningar att den som inte har psykvården som vardag hade blivit mörkrädd. Är tydligen tvingad att hålla mig inom DBTn då jag är emotionellt instabil. Går man utanför DBT och bara jobbar med KBT kan ångesten bli så hög att man bara förvärrar situationen. Självskada, självinvalidering och nedstämdhet/ångest ökar om man då inte håller kvar "färdighetsträningen" man får lära sig i DBT. Förstår inte varför allting måste vara så omständigt. Tycker nästan att det blir löjligt. För att påbörja behandlingen måste jag t ex slänga ut alla mina rakblad. för det är det enda man kan skada sig på, eller? Är det inte bättre att jag låter dem va kvar och lär mig acceptera att de finns där utan att man behöver skada sig med dem? Vore det inte bättre om jag fick öva min självdisciplin när vi ändå håller på? För jag vill verkligen det. Jag behöver det. Speciellt när jag ser ner så mycket på folk utan självdisciplin. Jag vägrar bli en av dem.
 
Jag skulle mycke hellre behålla dem för jag är så så säker på att jag hade klarat det. Envis som en åsna är jag och när jag bestämt mig för något, då blir det så. Jag hade varit beredd att slänga ut alla rakblad och börja om. Men nu när de vägrar lita på mig, eller ens ta hänsyn till min syn på det här så känner jag bara att jag vill spara rakbladen ändå. Kanske t.o.m. självskada bara för att göra tvärtemot. Blir verkligen full-i-fan när folk tvingar mig till saker eller inte litar på att jag klarar det så då gör jag ofta motsattsen.
 
Bara för att jag tar bort rakbladen tar jag inte bort risken till självskador. Så fungerar inte livet. Men lite ska hon på borderline enheten få. Hon ska få mina gammla rakblad, de är äckliga. Blodiga och rostiga och aa, mindre kul att ha att göra med. Men de nya, stora och vassa och helt orörda, dem får hon inte. Jag ska spara dem. Som en trygghet. Och för att kunna visa efter behandlingen att "Haha, jag klarade det, fastän ni inte trodde mig!" Jag vet ju att jag kan. Självsvälten kanske jag inte klarar att släppa bara sådär men självskadandet är inga problem. Det var ju så länge sen sist. Men nu när de inte tror att jag klarar det så vill jag mer än någonsin ta upp det igen. Min hjärna och dess tjurskallighet, we're like one big dysfunctional family.
 

Dom säger: Allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår
Det är politisk propaganda från järnridån

Svart Snö.

0 Läs mer >>
 
Du lämnade mig ensam, och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp, var att synas att bli sedd
 
Jag kan inte hantera att inte få vara delaktig i vänners världar. Eller i hans värld. Varför vill ni inte ha med mig? Jag är ju så himmla grym och fin och bra? Men för den sjuka delen i mig är det självklart att jag inte får vara med. Jag hade inte heller velat ha med mig. Jag är tråkig, blyg och uppmärksamhetstörstande. Hemma är det inte längre någon som ser mig heller. Det känns verkligen som att all fokus ligger på syrran. Vad gjorde ni på träningen idag? Hur går det i skolan? Vill du ha hjälp med nått? Vad ska du göra efter gymnasiet? Hur ska vi göra med studentmottagningen? Mår du inte bra? Har det hänt nått? Jag får en fråga om hur jag mår, om jag har tur. Men aldrig någon uppföljning om svaret skulle vara negativt. Jag avskyr att vara nummer 2 även om det är viktigt ibland att någon annan få komma före. Men varje gång, även om jag vet att det är hemskt själviskt, så vill jag bara skrika åt personen att se mig då, förihelvete. Jag finns också här och jag behöver också hjälp. Han kan inte andas och jag drunknar i mitt självhat. Varför hjälper du honom och inte mig? Jag skäms. Det borde jag göra för jag är så äckligt självisk.

I en värld av idioter...

0 Läs mer >>
Jag kan inte bestämma nånting. följer mest bara med i den riktningen psykvården pushar mig. Men helt ärligt vill jag bara gå därifrån och aldrig komma tillbaka. Sluta svara när de ringer och sluta fylla i självskaderegistreringen. För jag vet faktiskt inte om det hjälper. Gruppterapin gjorde det men jag vill inte göra det igen. För allting som har med psykvården att göra är bara en stor trigger. Så fort jag sätter ner foten på Karolinska Sjukhusets område slår tankarna över mig. Tänk om jag skulle komma hit i en ambulans istället? Eller bara promenera själv, rakt in på akuten med upp skuren arm? Skulle de fråga om jag har kontakt med psykvården? Skulle någon ifrån borderlineenheten komma nerspringandes och möta mig på akuten? Inläggning skulle jag nog klara mig undan, för det krävs extrema saker. Men skulle de bara släppa iväg mig efter att ha sytt ihop mig? "Varför gör du såhär?" Det är en tävling. Allting är en tävling. Jag tävlar emot andra men nog egentligen bara mot mig själv. Kan jag inte vara friskast vill jag vara sjukast. Fast det har jag aldrig varit. Men självskadebeteendet blev större under gruppterapin, för då fanns det andra att tävla med. Men det spelade nästan ingen roll för oavsett hur djupt det blev så var det aldrig tillräckligt. Jag blev bara arg och frustrerad. Jag kunde inte ens ta sönder mig själv. Patetiskt.
 
Det är skönt att ha något att hänga upp sitt liv på. Ett jobb. En man. Ett mål. Men jag saknar ofta den extrema tyngden på axlarna som förrut fanns där nästan varje dag. Men blir bekväm. Det är därför många har så svårt att bli friska, man vänjer sig och blir bekväm. Det är som en falsk trygghet. Det är verkligen sjukt i huvet att sakna tyngden och mörkret, självsvälten och självskadandet men jag gör det. Varje dag. Så fort det händer något jobbigt eller jag gör nånting fel så dras alla tankar och impulser bara till flykt och självskada. Fortfarande. Och förmodligen även i resten av mitt liv.
 
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
 
Jag känner mig bara jävligt låst med alla mina ärr. Jag vill åka någonstans, en strand eller nånting. Där ingen tittar eller stirrar på mina ärr som alla gör här. Jag vill tattuera mig. En "tavla" på låret, med skelett i, eller älvor. En ängel kanske? Och sen vill jag ha en polarvarg. Mest för deras extrema psyke och envishet. Jag vill att den ska likna den i Balto. "En hund kan inte göra denna resa ensam... men, kanske, en varg kan?"
 
 

Men jag lever på impu...

0 Läs mer >>
 
 
"Diagnos: Social Fobi" Så stod det i min journal när jag fick läsa över axeln på min kontakt hos borderline enheten. Att se det svart på vitt gjorde det mera verkligt. Jag kan inte bestämma om diagnosen i sig är en förlust eller lättnad. Men nu vet jag ju vad som är fel. Tyvärr så är det en väldigt lätt sak att skylla på också. Men få utav mina vänner tror att det är en korrekt diagnos men jag tror att den är väldigt bra. Jag är inget extremfall och eftersom jag fick diagnosen så pass sent i livet så är det många saker jag tvingat mig själv att göra ändå. Jag har tvingat mig själv att göra saker hela livet för jag bara trott att jag var blyg. Alla sa "nej då, det är ingen fara, du är bara blyg! Övar man på något så slutar det tillslut att vara jobbigt." men det är fortfarande väldigt mycke som skriker nej i mig. Det tog 3 dagar innan jag gick till jobbet på nya kontoret för att jag var tvungen att veta exakt på detaljen hur låset och larmet funkade innan jag klarade av att gå dit. Alla utvecklingssamtal jag någonsin haft har de alltid sagt "Du är så tyst, du måste prata mer! Jag kan inte sätta betyg på dig annars." Jag fick mycke lägre betyg än jag borde haft i många ämnen just för att jag inte vågade prata inför hela klassen. Jag va alltid "sjuk" när vi skulle ha redovisningar och räckte aldrig upp handen. Jag kunde svaren jag vågade bara inte säga dem så alla hörde, för tänk om det skulle vara fel? Jag inbillade mig att alla skulle skratta åt mig då.
 
Jag skolkade ifrån mina engelskalektioner i gymnasiet för vår lärare alltid tyckte vi skulle ha gruppdiskussioner eller tala inför klassen. Men hon fångade mig någon gång i skolan och tvingade mig att berätta varför jag inte va på hennes lektioner. Och jag tror att hon förstod att det fanns något mer än bara blyghet där. Hon lovad iaf att dra ner på diskussionerna och att hon bara skulle fråga mig om jag räckte upp handen. Och hon höll det! Jag va på alla lektioner för jag behövde inte längre oroa mig för att tvingas prata inför klassen. Jag räckte t.o.m upp handen några gånger när jag kände mig säker på svaret och varje gång fick jag ordet då. Jag inbillade mig säkert men jag tyckte alltid att hon såg så stolt ut då.
 
"Det är så jobbigt med dig för du bryr dig alltid så mycke om va folk tycker." Öh ja? innom vissa områden iaf. Jag stuntar fullständigt i om någon tycket att jag ser konstig ut eller om de skulle hata mig för något jag gjort, det finns verkligen ingenting jag kunde bry mig om mindre. Men när det kommer till mig som person, min insida, så spelar det jättestor roll. Men bara när det är med folk jag inte känner. Jag vet inte varför men så är det. Jag är livrädd för att folk som inte känner mig ska dömma mig innan de vet vem jag är. För att jag någon vart på dåligt humör så de tycker jag är dryg. Att de sett mina ärr och tror att jag bara gnäller och inte är tacksam för allt jag har. Att de skulle tycka jag va konstig eller löjlig för att jag inte alltid gillar sånt som alla andra gör. Jag försöker bara va så "normal och osynlig" jag kan när jag är ute. Eller tyst iaf. Om jag inte säger något alls kan jag heller inte säga något fel. Men den största anledningen är nog: Om jag inte gör något fel så kommer ingen prata eller tjaffsa med mig. Ingen kommer lägga märke till mig och jag kommer få vara ifred. Det hade min sociala fobi tyckt om.

Social Anxiety.

0 Läs mer >>
 
Någonting påminde mig den morgonen. Var det ulriksdals station kanske? ont gjorde det iaf. Jag blev så arg. och ledsen. Hur fan kunde han va så äcklig?! På dagen skällde han som en bandhund, det spelade ingen roll vad jag sa för han ville ändå inte lyssna. Förstår inte hur jag ens orkade försöka. På kvällen skulle vi alla gå ut på krogen. Men i 2 grupper. Sommar gick vi till först och drack äcklig viktväktarna-mojito. Sen ringde P och tyckte vi skulle komma till Ace. Alla älskar Ace. Även han som skäller som en bandhund. Och där står han och berättar för alla hur han tänker göra slut med mig dagen efter. Alla vet det förrutom jag. Tror han. För jag har ju underbaraste Linnea som alltid finns där. Han berättade även om han nog visste att det gjorde mer ont än hjälpte. Men då va jag iaf inte ledsen längre, då blev jag bara arg. Respektlösa jävla äckel. Jag minns inte jätte mycket av kvällen och tur är väl det. Men ångest genom taket och ett ständigt självskadande under hela kvällen me alla de föremål man bara kan komma åt på en klubb. Jag minns vägen hem, P spydde i en gränd och pissade på sin egen sko. Jag somnade på bussen och sen satt vi på trottoarskanten utanför mitt hus till det ljusnade. Fyfan vad pinsam jag är, här sitter jag och gråter på pendeln kl 8 på morgonen. Men ibland gör det bara sådär okontrollerbart ont. Jag förstår inte vad jag höll på med. Varför orkade jag ens försöka. Jag önskar att jag hade kastat in handuken efter första dagen. Bett äcklet dra åt helvete. Men nu är vi "kompisar" och jag kan umgås utan att hata honom. faktiskt så tycker jag om honom, han är snäll och han säger att han bryr sig. Men det tror jag så mycket jag vill på. Jag har hört det där förrut, jävla äckel. Du kom till min dörr med sugmärken på halsen och sa att du brydde dig om mig. Du sa att du legat me henne men att du berättade för mig för att du brydde dig om mig. Om det är så du bryr dig om folk så kan du dra åt helvete. Jag hoppas du får cancer, nageltrång och aids och jag hoppas någon random hora någon dag behandlar dig som du behandlat mig. Jag hoppas det gör jävligt ont och jag hoppas att du tänker på mig då. Men vi är kompisar och jag känner inte längre hat när jag träffar honom, bara när jag är ensam. Men varje gång han rör mig drar jag mig undan. Jag vet vart dina händer har varit.

Jag vet vart dina hän...